"Goda exempel ska synas"

Trappan upp till andra våningen i Presidentens slott är bekant för Pertti Torstila. Innan han blev vald till ordförande för Finlands Röda Kors år 2014 arbetade han i 44 år på utrikesministeriet.

Uppgifter inom Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa (KSSE), som ambassadör och till slut som statssekreterare gav honom en utsiktspost i internationell politik under fem presidenter.

Under sina år på utrikesministeriet hann Torstila också länge samarbeta med Sauli Niinistö och de har mötts även i Finlands Röda Kors, vars be-skyddare republikens president är.

– Att flytta över till Röda Korset öppnade mina ögon för den press som humanitära organisationer lever med i en värld med allt fler kriser, kon-staterar Torstila efter att han och president Niinistö har hälsat på varandra.

Torstila citerar Internationella rödakorskommittén ICRC:s president Peter Maurer, som han blev bekant med på utrikesministeriet eftersom Maurer då jobbade med motsvarande uppgifter i Schweiz.

– I höstas frågade jag Maurer vad som stör hans nattsömn allra mest i världen just nu. Efter att ha funderat en stund svarade han ”a death by a thousand cuts”, att dö av tusen småsår, säger Torstila.

Nya problem uppstår hela tiden och i snabbare takt än vi klarar av att lösa de gamla.

– Jag tycker det sammanfattar situationen beklagligt väl. Det största problemet är ingen enskild kris eller katastrof, utan en bredare utveckling där nya problem uppstår hela tiden och i snabbare takt än vi klarar av att lösa de gamla. När den politiska atmosfären samtidigt är spänd blir det inga lösningar. Behovet av humanitärt bistånd ökar fort.

Biståndsorganisationerna möter också politisk press. Den neutrala biståndsverksamheten skyddas av internationell humanitär lag som grundar sig på Genèvekonventionerna från år 1949 och deras tilläggsprotokoll.

Men under senare år har vi i världen sett situationer då man har förhindrat humanitära biståndsleveranser eller ställt villkor för att leveranserna ska få passera.

Torstila ser oroväckande tecken på att hjälparbetet politiseras och att man medvetet bidrar till den utvecklingen.

– När de politiska motsättningarna ökar låter man det internationella avtalssystemet rosta och det berövar Genèvekonventionerna och övriga konventioner inom den humanitära rätten deras tyngd. Utan det skydd som de konventionerna ger är det väldigt svårt för biståndsorganisationerna att fungera, säger Torstila.

– Den rådande situationen tvingar den på oss frågan om hur framtiden ser ut för humanitärt biståndsarbete. Hur kan vi stärka förtroendet och de politiska beslutsfattarnas stöd för biståndsverksamhet när den verksamheten behövs mer hela tiden?

President Niinistö är överens med Torstila om att den traditionella internationella ordningen smulas sönder. Däremot bedömer han att grundfördragen inom den humanitära rätten fortfarande är starka.

– Jag har aldrig hört att någon specifikt skulle ha ifrågasatt Genèvekonventionerna, säger Niinistö.

– Däremot har man nog med praktiska åtgärder undergrävt och också medvetet ifrågasatt det internationella avtalssystemet i allmänhet. Syste-met har beskrivits som en produkt av västvärlden och man har ifrågasatt hur den lämpar sig för resten av världen.

– Genèvekonventionerna och övriga överenskommelser om humanitär verksamhet utgör förstås en del av den här större utvecklingen, men jag har inte sett att någon skulle ha förnekat det rum och den typ av diplomatisk immunitet som biståndsverksamheten behöver.

Respekten för det mänskliga har minskat

Niinistö påpekar att man inte ska tänka sig politiken som en monolit. Det är inte politiken som skapar problem och lösningarna till dem, det är alltid människor som gör det. Vissa av dem har mer makt än andra, men till syvende och sist är det på människor det hänger – också när man inte kommer överens.

Den press som internationella Röda Korset och övriga biståndsorganisationer möter är inte lösryckt från utvecklingen i allmänhet, utan snarare ett symtom på den utvecklingen.

– Jag tycker inte det handlar om att man skulle motsätta sig Röda Korset eller humanitärt bistånd i allmänhet, utan snarare om att det hårda och det grymma är på uppgång i världen. Det har vi hur många exempel på som helst, och de blir bara fler hela tiden, funderar Niinistö.

– Jag tänker som så att det goda och det onda på sätt och vis tävlar om samma plats i människors sinnen. Om det onda vinner terräng är det mindre kvar för det goda. När det hårda blomstrar blir hjälpandet utestängt.

Vad är det då som lockar i det hårda? Är det något i vår tid som får människor att vända medkänslan ryggen?

Den frågan är så komplex att ett uttömmande svar är omöjligt. Men vi vet i alla fall med säkerhet att världen omkring oss är instabil. Klimatför-ändringen fortskrider, naturens mångfald minskar och befolkningsökningen fortsätter. Det politiska klimatet är spänt.

Niinistö påminner om att det sällan är fruktbart att peka finger mot enskilda ledare trots att uttalandena i internationell politik kan ha blivit hår-dare. Bakom de enskilda ledarna finns i allmänhet en stor grupp människor som agerar på liknande sätt.

När det hårda blomstrar blir hjälpandet utestängt.

– I sista hand kan vi säga att respekten för det mänskliga har minskat och det är naturligtvis en väldigt allvarlig utvecklingsriktning. Det är också en utveckling som man inte kan åtgärda till exempel genom biståndsarbete. I slutändan är det något som var och en bara kan påverka själv.

– Hur kan vi hitta sådana vägar till framtiden att den stora majoriteten av mänskligheten igen vänder hårdheten ryggen och fördömer grymhet? Det är bara på så sätt vi kan minska på dem, säger Niinistö.

Finland klarade flyktingkrisen väl

Attityderna har hårdnat även i Finland under de senaste åren. Av sex år i Röda Korsets ledning minns Torstila speciellt det som hände åren 2015–16.

Atmosfären blev spändare när Finland inom en kort tidsperiod tog emot närmare 40 000 asylsökande. En del av befolkningen krävde högljutt att gränserna skulle stängas och både nykomlingar och förläggningar utsattes för trakasserier. Ilskan drabbade också Finlands Röda Kors, som synligt bistod myndigheterna i mottagningen av asylsökande.

Genom att hjälpa ute i världen hjälper vi i slutändan också oss själva.

Största delen av finländarna valde ändå att hålla sig lugna och hjälpa. Hösten 2015 fick Finlands Röda Kors 10 000 nya volontärer på två veckor och den Hungerdagsinsamling som ordnades mitt i flyktingkrisen inbringade rekordsumman 4,2 miljoner euro till katastroffonden.

I efterhand ser Torstila flyktingkrisen framför allt som ett bevis på att den tysta majoriteten i Finland vill hjälpa. Samtidigt var det en värdefull på-minnelse om att kriser i en värld av ömsesidigt beroende förr eller senare också kommer till oss, vare sig vi vill det eller inte.

– Genom att hjälpa ute i världen hjälper vi i slutändan också oss själva. Vi på Röda Korset tänker att det är en humanitär plikt att hjälpa människor i nöd, men det finns andra synsätt också. I synnerhet att hjälpa asylsökande och invandrare väcker motstånd, säger Torstila.

Niinistö tycker att Finland trots tillfälliga känslostormar fortfarande är ett land där man hjälper varandra. En stor majoritet av finländarna motsät-ter sig all slags extremism.

– Jag tror inte att finländarnas attityder har förändrats så mycket. Sällan hör man någon här säga att man inte ska hjälpa dem som lider nöd och så som jag ser det så är en människa som söker asyl och befogat beviljas det en människa i nöd. Däremot har jag lagt märke till mycket mer av det att man är väldigt kritiskt inställd till varför någon kommer och söker asyl, säger Niinistö.

– Förr hade vi ingen sådan utlösande faktor som när närmare 40 000 människor kom hit åren 2015–2016. Vi klarade ändå av att behandla deras ärenden. I samband med att deras ärenden behandlades visade det sig att största delen av de asylansökningar som då lämnades in inte uppfyllde kraven för att beviljas asyl.

– Varje sökandes ärende behandlades i alla fall. Som helhet kan man se det som en rätt så unik prestation. Dessutom kom det samtidigt hit asylsökande via Ryssland och där handlade det inte bara om att söka asyl.

Engagera invandrarna i föreningsverksamhet

Ungefär en fjärdedel av de asylsökande som kom till Finland åren 2015–2016 har sedan dess beviljats asyl eller uppehållstillstånd på grund av alter-nativt skydd.

För dem, precis som för tusentals andra som har flyttat till Finland från andra länder, gäller att anpassa sig till Finland och det finländska samhället.

I en främmande kultur finns det mycket man ska vänja sig vid, det kan vara besvärligt att lära sig språket och för att få jobb kanske man behöver lära sig ett nytt yrke. Även om allt det praktiska löper vittnar många invandrare om att de ändå känner sig utanför.

Att anpassa sig till ett fjärran land med en främmande kultur kräver alltid tid och ansträngning. Den processen kan få stöd på många olika sätt, men minst lika viktigt är att man själv vill integreras.

Att bli hemmastadd i en ny kultur är svårt för oss finländare också.

– Jag har känt en viss oro över hur mycket vi talar om integrationsstödjande insatser och att processen har misslyckats när problem uppstår. Jag tycker det vittnar om något av en purfinländsk tanke om att allt sköts uppifrån och ner, genom myndigheternas ingripande. Själv skulle jag lika ofta vilja tala om att integrera sig och bli hemmastadd. När man formulerar det så signalerar man att den som tar emot hjälpen också har ett ansvar att hjälpa sig själv. Vi borde bli bättre på att uppmuntra och ge utrymme för människors inneboende vilja att integrera sig i vårt samhälle, funderar Niinistö.

För att bli hemmastadd krävs möten mellan dem som är nya och gamla i landet, vardagliga kontakter och interaktion, påpekar Torstila. En ypperlig kanal för sådana kontakter är förenings- och organisationsverksamhet – till exempel i Röda Korset.

– Helt säkert. Att bli hemmastadd i en ny kultur är svårt för oss finländare också och ju längre bort från den egna kulturen man tar sig, desto svå-rare är det. Att bjuda in invandrare att engagera sig som volontärer är något jag verkligen uppmuntrar. Den typen av gemensamt engagemang och sådana möjligheter tror jag är det mest effektiva sättet att hjälpa någon att bli hemmastadd, säger Niinistö.

– När det kommer till de avvisande eller till och med fientliga attityder som finns i samband med invandring så är det bästa motmedlet att låta de goda exemplen synas. Det bästa visitkortet för en invandrare är berättelser om framgångsrik integration, om vanliga människor som sköter sitt jobb och tar hand om sin familj och kanske andra människor också vid sidan om, till exempel genom frivilligverksamhet. Sådana positiva historier hamnar lätt i skymundan i synnerhet på större orter, där folk inte längre känner varandra och sina grannar.

Vi måste kunna stoppa klimatförändringen

Internationella rödakorsfederationen IFRC bedömde förra året i sin World Disasters Report att katastrofer som orsakas av väder och klimat har krävt mer än 400 000 människoliv under det senaste decenniet och påverkat ungefär 1,7 miljarder människors liv.

Klimatförändringen är vår tids gigantiska utmaning och dess inverkan sträcker sig i praktiken till alla delområden i det mänskliga livet.

Enligt de dystraste prognoserna leder en ökning i extrema väderfenomen till livsmedels- och vattenbrist på stora områden. Samtidigt hotar höjda temperaturer att göra flera befolkningsrika delar av världen praktiskt taget omöjliga att leva i.

Den utvecklingen kommer under de närmaste decen-nierna nästan oundvikligt att också orsaka konflikter och flyktingskap.

– USA:s president Joe Biden har kallat klimatförändringen för ett existentiellt hot mot mänskligheten. Är det en träffande beskrivning? frågar Torstila.

– Absolut! Jag ser inget annat botemedel än att vi lyckas motverka klimatförändringen. Om vi inte lyckas med det står vi utan tvivel inför att en stor mängd människor tvingas flytta på sig. Ingen blir kvar där förutsättningar för liv inte finns, säger Niinistö.

– Men hur väl vi lyckas motverka klimatförändringen är en annan fråga. Många ser frågetecken där, och med rätta. Men kanske vi igen har orsak att vara lite mer hoppfulla nu.

Förväntan väcks framför allt av att Kina har ändrat sin inställning till klimatfrågor och att USA har återinträtt i Parisavtalet. Niinistö ser till och med gryende tecken på att stormakterna börjar tävla i att minska klimatutsläppen.

– I den tävlingen är det lätt att heja på båda parterna, för den är en så viktig fråga för oss alla.

Frivilligverksamhet stärker hela samhället

För inhemska myndigheter är Finlands Röda Kors är en bekant samarbetspartner som bistår myndigheterna i bland annat olika hjälp- och rädd-ningsuppdrag, i plötsliga krissituationer och i mottagningen av asylsökande och flyktingar.

Enligt Torstila har Röda Korset en stark ställning som en del av det finländska samhällets helhetsberedskap. I huvudsak går samarbetet smidigt, men det är inte alltid helt problemfritt att dra gränsen mellan uppgifter som hör till myndigheterna och det som tredje sektorn ska sköta.

– Civilsamhället är ett stöd för myndigheterna, men kan inte ersätta dem. Det finns en risk för att ansvar som hör till myndigheterna obemärkt halkar ner på medborgarsamhället när resurserna tryter, säger Torstila.

Medan myndigheterna ofta jobbar med en hård tidspress kan en volontär komplettera insatserna med att ge av sin tid, genom att lyssna – genom att vara närvarande. Enkla saker, men i många situationer väldigt värdefullt.

– Naturligtvis. Jag har tidigare själv sagt att även om myndigheterna kan göra ett hur gott jobb som helst så är en myndighetsperson aldrig en vän, utan per definition en myndighet, säger Niinistö.

– Jag ser det som så att när en gemenskap drabbas av en kris så är det alltid oerhört värdefullt att det finns medlemmar som har förmåga och kunnande att handla. Det här gäller egentligen alla gemenskaper, från minsta till största: från familj till husbolag eller en hel nation.

– När vi har organisationer som Röda Korset, som redan på förhand identifierar risker, bygger upp beredskap och utbildar sig för dem, så har vi en stor grupp människor som är redo och kan ta en krissituation.

På den punkten jämför Niinistö Röda Korset med försvarsorganisationer.

– Inom försvaret har jag alltid strävat efter att betona hur viktigt det är att hålla kontakt med reservisterna. Det handlar egentligen om samma sak. En krissituation är en krissituation, oberoende av om det gäller att försvara landet eller en annan kris. Det är ytterst viktigt att aktiva människor motiveras och att de vet att det de gör uppskattas.

Samhällets förtroende värt att måna om

Torstila upplever att finländarna vill hjälpa i synnerhet när det verkligen gäller.

– Det såg vi i samband med flyktingkrisen 2015 och igen i samband med coronan, när ett enormt antal nya människor anmälde sig som frivilliga för att hjälpa myndigheterna att delta ut livsmedel och mediciner och i arrangemangen kring vaccineringarna, säger Torstila.

– Det är verkligt fint att höra, säger Niinistö.

– Det påminner mig om något som passar bra in i det här sammanhanget. En gång under min tid som finansminister skulle jag reda ut skillnaderna mellan välgörenhetssystemen i USA och Finland. Någon klagade på finländarna, att vi är så snikna att vi inte hjälper alls.

– När vi sedan redde ut frågan mer visade det sig att amerikanerna nog donerar mer till välgörenhet, medan finländare engagerade sig i frivilligverksamhet mångdubbelt mer än amerikanerna. Klart att det är värdefullt att ge pengar också, men deras fysiska engagemang är väldigt litet jämfört med vårt.

Förtroende är något väsentligt.

Finland har också kallats för ett förtroendesamhälle. Vårt förtroende för såväl myndigheter som för varandra har i internationella jämförelser va-rit exceptionellt hög.

– Samtidigt verkar det som att de interna skiljelinjerna håller på att fördjupas. Är vi fortfarande ett förtroendesamhälle? frågar Torstila.

– På vilka sätt kunde man stärka förtroendet i samhället och en hurdan roll kunde neutrala Röda Korset ha i den värdedebatten?

– Det beror förstås på vilka värderingar man talar om. Vi människor har olika värderingar och med dem som grund kan många frågor se ut som en samhällsfråga eller en politisk fråga. Det är viktigt att också respektera och lyssna till de människor som är av annan åsikt, säger Niinistö.

– Samtidigt är det sociala förtroendet i sig något jag absolut inte kan se som en politisk fråga. Förtroende är något väsentligt.

– Jag har till och med ibland talat om individens samhällskontrakt. Med det menar jag att varje individ måste ha rätt att kunna lita på att när man enligt sin förmåga gör sitt bästa för sitt eget liv och för samhället, så tar samhället hand om en om den egna förmågan och de egna krafterna i något skede tar slut, till exempel på grund av sjukdom eller skada.

– Det tycker jag är ”fair play”, rent spel. Ett sådant förtroende ska vi alltid kunna ha.

Det är ett förtroende och en respekt för andra som även Röda Korset vill se.

Text: Kimmo Holopainen