Med sitt brev uppmuntrar Satu Olkkonen unga på väg att bli självständiga

Fotograf: Petter Korkman / ALL-YOUTH

I sitt brev berättar forskardoktor Satu Olkkonen om en hurdan förändring hon vill se i samhället för att unga på väg att bli självständiga ska få ett gott liv.

För att bli dom vi är 1/2

Ännu idag hinner jag vara tyst
Hinner sörja
Sörja över att jag var rädd

Orden, som jag skulle ha behövt
För att kunna flyga
För att kunna tjäna
Med kärlek
Med känsla
Med visdom och kraft
För att ta i bruk allt det här

Läraren, som skulle ha sett och sagt det ut
Frågat ännu på nytt, försäkrat sig om att jag åker

Föräldrarna, som just den dagen skulle ha sett mig
Eller skulle ha höjt sina blickar över hundkojan
Fantastiskt! skulle de ha sagt. Nu ser det bra ut!

En sådan värme det skulle ha spritt omkring sig! Äventyret skulle ha kunnat börja, medburen vägkost att sluka.

Var det nödvändigt att platta till mig? Varför påstå i skyddandets namn att ingenting bär, att världen är enbart farlig? Vad ger det för skydd?

Värme, det hade varit nog. En blick, en nick. Du kan. Låt gå. Flyg. Bli inte ensam. Var så god.

Jag hinner sörja ännu idag, i 54 års ålder, om jag får fatt i det jag bröt mina vingar från. Ännu kan jag omvandla det till ett vårligt skri, en pamflett, ett skådespel eller en sång – det finns ingen som du. Jag hinner fråga var och en som kommer emot mig vilka ord de skulle vilja höra. Och sen säger jag de orden. Detta är min noggrant valda kamp.  

Jag ger dig tillbaks orden inrullade i vägkostens omslag. Det är du som har sagt dem, livets allvarliga, svåra och viktiga saker.

Jag har bara varit här, nickat och sett dig i ögonen. Var så god. Bryt dig fram. Bli inte ensam. Ingenting har varit förgäves, fast några dagar kanske hade kunnat bytas bort. Vetenskap, det som jag gör, även det är nåt man fantiserar.

Jag sa en gång till en ung som vistades på De Ungas skyddshus: din bästa hämnd är att leva väl! Kanske kan det fungera som en styrketår till även din vägkost?

För att bli dom vi är 2/2

Jag föddes fri. För en lydig, ordentlig och lätt skamsen person var det inte ett kort som det var lämpligt att beskåda. Vad skulle det ha blivit av det? Av ett sådant skapelseverk? Av sådant engagemang och sådan känslighet?

Jag slösade år. Insåg inte att jag slösade. Trodde mig vara en jävla carpe diem. Trodde att frihet var. Trodde att alla hinder fanns i mig.

Jag tittade på dem som saknade känslan av det verkliga. Jag fanns med dem i samma rum och i det jag trodde var fester. De lekte minsann inte. De räknade, en det ena och en det andra, liksom jag gör nu – kalkylormar.

De togs inte in av äventyrets lockelse, till det som kunde ha varit ett äventyr bara när det upplevs tillsammans. Som kunde ha varit vackert – art of living. De hade inte tid eller intresse till övers för sådant, om det då inte fanns en personal trainer som viskade: hur utomordentligt, hur extraordinärt. Borde man vara intresserad av sånt? Om man inte är?

Sådana ger rubriker. De berättelserna har förtäljare som ingen någonsin delgett att jo, det här är allt för dig precis som det är för alla andra.

How to be in the world without being the centre of the world?

Att begrunda den frågan ger mig tröst ännu idag, medan jag befarar att jag lider av misantropi.

Skriv mig ett brev. Vi kan tala fast om sostalgi eller om det, hur man kan vara hemma i världen.

 

Hälsningar,

Satu

Satu Olkkonen

Författaren Satu Olkkonen är gästande forskardoktor vid Centrum för konstnärlig forskning på Konstuniversitetet. Hon bedriver medborgarforskning, helst med unga, och med dem som har något att säga. Satu bor på landet. Länskonstnären Marko Hämäläinen har konstaterat att Satu är som en alfahane på aapamyren som försvarar de unga medlemmarna i flocken som ännu söker sin plats.

Vi satt riktigt nära varandra och funderade tillsammans.
Ung person, 24
YouTube bädda in förhandsgranskningsbild
”Du”: Hur visas en säker vuxen, du, i ungdomarnas berättelser? Video: ALL-YOUTH- forskningsprojektet
Beslutsfattare, vill du veta vad de unga tänker om att bli självständiga?
Unga i självständighetsprocessen som del av samhället