Katastrofernas högskola

J-P Kaasinen utförde sitt första utlandsuppdrag ”i den röda västen” i Nepal, när en allvarlig jordbävning inträffade i landet 2015. Han arbetade som tekniker på ett fältsjukhus.

ꟷ Vi transporterade alltid fältsjukhuset dit där behovet av hjälp var som störst. Det var till nytta när jag som finländare kunde köra i snö, säger J-P och skrattar, och tillägger: ꟷ I praktiken ringde jag till lokala frivilliga och frågade om man kan köra dit. Sedan åkte vi iväg.

Ursprungligen erbjöds J-P en fast tjänst som räddningsplanerare vid Västra Finlands räddningsverk, men han hade andra planer.

ꟷ Det är ju inte så att jag kan vara här tills jag blir pensionär heller, tänkte J-P Kaasinen.

Han var däremot intresserad av att lära sig nya saker, och mycket nytt har J-P också lärt sig från internationella uppdrag.

J-P:s pro gradu-avhandling om minförbudsavtal vid Lapplands universitet var hans första kontakt med Röda Korset. Efter det har J-P gjort en framgångsrik karriär inom organisationen. För det första genom att utbilda folk i krisberedskap och beredskap i hemlandet. Och för det andra genom att kartlägga kompetensen via internationellt biståndsarbete – även i hemlandet.

De senaste åren har J-P Kaasinen arbetat i Filippinerna som landsdelegat för Röda Korset. Han har varit på flera uppdrag i landet och byggt upp bra nätverk i området.

Enligt J-P är Filippinerna katastrofernas högskola:

ꟷ Här kan man inte ens prata om beredskapsplaner, utan man måste prata om kontinuitetsplaner. Landet drabbas årligen av så många katastrofer, allt från jordbävningar till tyfoner och vulkanutbrott. Området kallas också för eldringen i Stilla havet.

De lokala agerar – övriga stöder

Ibland påstås det att biståndsarbetarna skulle vara så kallade vita räddare, som kommer från de rika västländerna till fattiga länder när nöden är som störst, för att sedan åka iväg igen.

Enligt J-P Kaasinen stämmer inte detta påstående:

ꟷ Inte åker vi till Filippinerna eller något annat land ute i världen för att säga hur man ska hantera katastrofer. Vi lär oss av lokalbefolkningen. Filippinerna är katastrofernas högskola.

Med hjälp av utländska biståndsarbetare kan man stöda det lokala Röda Korset och erbjuda det specialkompetens.

ꟷ Vi är här till stöd för lokalbefolkningen, betonar J-P. ꟷ Min styrka är till exempel att samarbeta med Röda Korsets internationella aktörer: holländarna är bra ledare, spanjorerna är bra på att bygga skydd och Röda Korset i Hong Kong har stark IT-kompetens.

Biståndsarbetet består inte enbart av att resa tält och ge första hjälpen. Det behövs många olika färdigheter, och med erfarenhet kommer kunskap. Samtidigt får man en unik möjlighet att främja praxis inom krisberedskap också i hemlandet.

ꟷ Man måste veta hur man får WiFi-nätverk att fungera, hur man sköter hygienen, var man kan bygga ett kök och vad allt som behövs för inkvartering... Vi kan inte använda Ikea i det här arbetet, säger J-P och skrattar.

ꟷ Allt måste vara välplanerat.

Kulturen för att hjälpa är enligt J-P en särskilt fin sak i de asiatiska länderna: man behandlar också biståndsarbetarna med värme.

ꟷ När en granne är i nöd är man beredd att ge av det lilla man själv har när det gäller mat, vatten och saker, för att grannen ska klara sig igenom det värsta. Här är hela byn som en familj.

Att lära sig nya saker är något som fortsättningsvis inspirerar J-P Kaasinen i Röda Korsets arbete vid ”Katastrofernas högskola” i Filippinerna. Ändå finns det saker som inte förändras när den värsta katastrofen inträffar. Oavsett hur stor eller liten en katastrof är, är människan basbehov alltid desamma.

ꟷ Människan måste få skydd så snabbt som möjligt, och hon måste ha mat och vatten, sammanfattar J-P. ꟷ Dessa huvudprinciper för Röda Korsets biståndsarbete är desamma överallt.