Människa för en annan människa
Jenny, som redan i flera år varit frivillig på ett skyddshus, minns mötet med en ung person på skyddshuset i Tammerfors en kväll.
Jag har varit frivillig på skyddshuset i fem år redan och haft många fina, roliga, rörande, tankeväckande och också utmanande möten med ungdomar under de här åren. Ett möte har dock etsat sig särskilt väl fast i minnet, och jag kommer säkert att bära det med mig resten av livet.
Jag hade hjälpt den här unga personen och behövde inte göra eller kunna något annat än lyssna och visa intresse.
Jag hade några dagar innan gått en mycket givande utbildning i psykiskt stöd, där vi övade på i synnerhet aktivt lyssnande och att möta ungdomar i kris eller på andra sätt svåra situationer. Det var en ganska lugn kväll på skyddshuset, bara några ungdomar, en anställd och jag som frivillig var där.
Vi hade just ätit och jag stannade kvar för att fylla diskmaskinen och städa upp när de andra gick ut från köket. En av ungdomarna satt emellertid tyst kvar vid matbordet, och det verkade som att hen samlade mod för att säga någonting. Jag frågade vad hen funderade på, varefter hen började berätta om en händelse som varit mycket tung och svår för hen.
Först tänkte jag att åh nej, kanske någon med yrkesutbildning borde vara den som lyssnar till det här, men sedan förstod jag att den anställda var i ett rum tvärs över korridoren och hörde vårt samtal. Jag tänkte att hen säkert skulle komma in i köket om hen upplevde att det var nödvändigt. Jag hade det jag lärt mig under utbildningen i psykiskt stöd för några dagar sedan i färskt minne och tänkte att nu om någonsin är det tillfälle för aktivt lyssnande.
Den unga pratade en lång stund och jag lyssnade och ställde frågor. När hen hade sagt det hen ville ha sagt och redan var på väg ut ur köket vände hen sig om och tackade mig för en fin stund och för att jag hade lyssnat. Jag var nära att brista i gråt, så rörd blev jag.
Jag tyckte att det var ett mycket rörande och betydelsefullt möte för mig. Jag kände verkligen att jag hade hjälpt den här unga personen, utan att behöva göra eller kunna något annat än lyssna på och visa intresse för hens tankar och upplevelser – vara en människa för en annan människa.
– Jenny, skyddshuset i Tammerfors
