Allas röst ska höras

Mariam höjer handen för att be om ordet, men rörelsen kommer av sig. Salen är full. Nästan alla är äldre än hon, mer erfarna, många är män och – ja, hör till majoritetsbefolkningen. Mariam själv är ung, kvinna, och har sina rötter utanför Finland. Om hon öppnar munnen kommer alla att vända sig och titta på henne och det första de ser är hudfärg och huvudduk.

I början av evenemanget sades det nog att ordet är fritt, men ändå. Tänk om hon inte har tänkt igenom sin idé. Tänk om hon blir utskrattad? Har alla en förutfattad mening om henne? Långsamt sjunker Mariams hand ner i famnen.

Exemplet är fiktivt, men samtidigt är det verklighet för många. De facto är det verkligt så fort en representant för en minoritet stiger in i ett offentligt rum med osynliga regler som är skrivna på majoritetens villkor.

Formellt har Mariam möjlighet att delta – men hon har det ändå inte. Tröskeln är för hög, risken för att mötas av nedsättande och förlöjligande och för att känna skam är för stor. Hon är tyst, för hon upplever inte att det är ett tryggt rum.

Peka på maktstrukturer

För likabehandlingsexperterna fil.dr Idil Hussein och pol.mag., fil.mag. Federico ”Fede” Ferrara är det här ett bekant fenomen. Just därför är principerna för trygga rum viktiga.

– Eller tryggare rum, för inget rum är helt fritt från till exempel maktstrukturer och förutfattade meningar, men man kan alltid göra rummet så tryggt som möjligt för alla, preciserar Ferrara.

Både Idil Hussein och Fede Ferrara har frågor kring likabehandling och jämställdhet på sitt bord. Hussein jobbar som specialplanerare på Institutet för hälsa och välfärd THL och där är de här frågorna en del av det internationella JACARDI-projektet, som har som mål att minska sjukdomsbördan av hjärt- och kärlsjukdomar samt diabetes i Europa. I Ferraras jobb som specialsakkunnig vid Vanda stad är de en del av utvecklandet av rekrytering av internationella experter.

De två projekten är väldigt olika, men i båda blir resultaten bättre ju bättre olika grupper av människor engageras i dem. Därför behövs trygga rum.

– Tanken om ett tryggt rum kommer ursprungligen från USA på 60–70-talen, när representanter för sexuella mi-noriteter började använda uttrycket ”safe space” om platser där de fick samlas tryggt, säger Ferrara.

– I dag avser man inte nödvändigtvis en konkret plats när man talar om trygga rum, utan det handlar om en trygg miljö och atmosfär, där var och en kan delta utan att vara rädd för diskriminering eller annat osakligt bemötande.

I dagens trygga rum försöker man identifiera alla typer av maktstrukturer som kan begränsa någons deltagande: är personen ung eller gammal, majoritet eller minoritet, man eller kvinna, chef eller underlydande, utan eller med funktionsnedsättning, förs samtalet på ens modersmål – och så vidare.

– Småsaker kan ha stor påverkan på om en person känner sig välkommen att delta på lika villkor. Bara det hur man är i rummet kan peka på maktstrukturer. Sitter alla och tittar mot en del av rummet där en person står på en upp-höjning eller sitter man i ring, till exempel, säger Idil Hussein.

Vardagshandlingar avgör

Hur kan man konkret bidra till ett tryggare rum på en arbetsplats, i en skola eller i en organisation?

En bra verktygsback erbjuder principerna för tryggare rum. Då tar man avstånd från all slags diskriminerande prat och trakasserier. I stället ger man plats för allas erfarenheter, även minoriteters. Det gäller även om det som någon säger känns obekvämt för majoriteten. Det är viktigt att man kommunicerar tydligt om principerna och att man ingriper om någon bryter mot spelreglerna, det kan till exempel en på förhand utsedd kontaktperson för trakasserier göra.

Principer får inte bli tomma fraser.

Idil Hussein och Fede Ferrara framhåller att det verkliga jobbet börjar först när man har godkänt principerna för tryggare rum.

– Det viktiga är att principerna inte bara blir tomma fraser. Det är i vardagen och vad man gör alla dagar de kon-kretiseras, säger Hussein.

Var och en av oss kan fästa uppmärksamhet vid sitt eget beteende: Beaktar jag andra? Ger jag andra utrymme? Faller jag för fördomar som bygger på utseende? Talar jag med respekt om alla? Klarar jag av att be om ursäkt om jag sårar någon?

– En kollega tipsade mig om en bra regel: om du inte vet, fråga, och fast du tror att du vet, fråga ändå. Även om två människor kommer från väldigt samma bakgrund kan de ändå ha olika upplevelser. Det är alltid bättre att fråga artigt än att utgå från det man tror, säger Hussein.

– Ingen är perfekt, men vi kan alla lära oss av varandra. Sist och slutligen handlar det om demokratiska grundprin-ciper, att man vill att allas röst ska bli hörd.

Visst får man uttala sig

Ibland hör man någon säga att kraven om tryggare rum inkräktar på yttrandefriheten eller leder till bubblor av lika-tänkande där ”man inte får säga något längre”. Enligt Fede Ferrara är det närmast tvärtom:

– Ett tryggt rum är en förutsättning för att man ska kunna tala konstruktivt även om svåra saker. Också om man är av olika åsikt kan man bete sig som folk och visa varandra respekt. Då blir ett samtal möjligt. Att prata om censur låter i mina öron mer som ett svepskäl när man inte vill lyssna på andra.

Och det handlar inte bara om individuella människor. Om allas röst inte hörs blir samhällsdebatten smalare. Vi går miste om kunnande och potential. Kreativitet och välmående blir lidande. Det undergräver förtroende och trygghet i lokalsamhället och efter hand i samhället i stort. Till slut står alla som förlorare.

– Vi har helt enkelt inte råd att bygga ett samhälle där en stor del av befolkningen inte kan känna stolthet över sig själva och delta, utan hela tiden ska vara på sin vakt och känna sig otrygga. Det blir en väldigt stor nota för oss alla.

Text: Kimmo Holopainen 
Foto: Leena Koskela

Artikeln har publicerats i Röda Korsets tidning nummer 1/2026.