Plastikkirurg hjälper i konflikter: ”Det syns på patienten att hen är lycklig”
Specialistläkaren Marjo Helle får ofta höra att folk är förundrade över vad en plastikkirurg behövs till i konfliktområden. Helle, som arbetat i både Etiopien och Libanon, blir i sitt arbete vittne till hur krig sätter spår i människokroppen som kan visa sig i form av smärtor eller rörelsesvårigheter många år senare. Om ens en del av skadorna kan behandlas, ger biståndsarbetaren människan hopp.
När hon började sitt arbete som biståndsarbetare för Röda Korset fick plastikkirurgen Marjo Helle höra av mer erfarna kollegor att det efter varje biståndsresa finns en patient som särskilt stannar kvar i minnet. För hennes del var en av dessa patienter en 9-årig flicka.
”Hon hade svåra brännskador. När hon kom till sjukhuset var skadorna redan två veckor gamla, eftersom familjen inte tidigare hade haft råd att söka vård för sitt barn. När vi skulle sätta in en droppnål försökte barnet bita mig, hon var sjuk och vi hade inget gemensamt språk”, berättar Helle.
”Men när flickan skulle åka hem kramade hon om mig: Hon berättade att hon skulle vilja vara som jag. Hon var glad när hon kunde röra sig och smärtorna hade lättat.”
Helle har arbetat som biståndsarbetare för Röda Korset i de konfliktdrabbade länderna Etiopien och Libanon. I spåren av striderna behövs plastikkirurger för att till exempel behandla sår och andra skador på hud och muskler, nerver och senor, till exempel brännskador.
Ofta kommer patienten brådskande med ambulans till sjukhuset, men på operationsbordet behandlas ibland skador som uppstått till och med flera år tidigare och som inte kunnat behandlas mitt under kriget. I sitt arbete har Marjo Helle märkt att det som i människokroppen normalt är mjukt och smidigt kan på grund av en krigsskada bli hårt och stramande: Ett ärr efter en brännskada eller en bristning drar ihop sig och kan göra personen krokig eller få hens lemmar att böja sig eller tvingas raka.
”Vävnad som dragit ihop sig till ett ärr kan göra att en person inte kan röra sig normalt. Hen kan till exempel inte sträcka ut eller böja sina lemmar, eller vrida på huvudet. Infektioner i såren kan bli så allvarliga att bakterierna leder till döden.”
Den lokala sjukhuspersonalen är ofta mycket tacksamma för hjälpen av en plastikkirurg. Personalen kan ha mycket eget kunnande, men i till exempel Beirut var Marjo den saknade länken i teamet som kunde dela med sig av den kompetens hon samlat på finländska sjukhus. I Etiopien å andra sidan lärde kollegorna Marjo nya sätt att behandla sår.
Uppgiftsområdet för en krigskirurg: ben och sår
Både i Finland och på kommenderingar arbetar Marjo i nära samarbete med ortopedkollegor. När ortopeden åtgärdar benbrott, tar plastikkirurgen hand om mjukvävnaderna: rengör, syr ihop och sköter om såren.
För närvarande specialiserar Marjo sig på ortopedi för att framöver också kunna ta hand om ”bendelen” – med andra ord sköta om människors skador helhetsmässigt. För en krigskirurg är det en viktig kombination.
”I Etiopien började jag intressera mig också för ortopedi, när jag såg hur benbrott som läkt fel behandlades. En gång i tiden blev jag intresserad av plastikkirurgi, eftersom den riktar in sig på hela människan, både insidan och utsidan. Det är också ett område med mycket anpassningar – arbetet är inte schablonmässigt. Också utomlands är man tvungen att göra anpassningar till exempel om ett visst instrument inte finns tillgängligt.”
Marjo berättar att hon i konfliktområden ser många fall i yrket som hon inte stöter på hemma i Finland. I Finland är majoriteten av de skadade patienter som Marjo vårdar människor som skadats i trafikolyckor eller olyckor i hemmet, medan hon ute i världen har behandlat skador som uppstått till följd av ammunition eller sprängmedel.
”När jag först började funderade vad jag i all världen kan göra i dessa situationer, men sedan konstaterade jag att samma grundprinciper gäller också här.”
Det syns att patienten är lycklig
Det går inte alltid som det ska – en läkare som är van vid sjukhuskulturen i sitt eget land kan ställas inför arbetssätt som är annorlunda än hemma. Vårdpraxis och tidsbegreppet är ibland annorlunda, och på grund av bristen på utrustning kan operationer oväntat skjutas upp.
”Sjukhusen fungerar effektivt också ute i världen, men på ett annat sätt. Jag har lärt mig att saker och ting kan göras på många olika sätt”, säger Helle.
Liksom i Finland, arbetar man i team också utomlands. Inte ens den mest erfarna kirurgen kan hjälpa på egen hand, men när man arbetar med samma team förbättras samarbetet hela tiden. Marjo har som sitt rättesnöre tagit ett råd som hon fick av en erfaren kirurgkollega: Med ett nytt team är det en god idé att i början ta hand om enkla uppgifter. Då lär man känna teamet, och patienten får bästa möjliga hjälp.
”Det som gör arbetet betydelsefullt för mig är att jag kan hjälpa människor. Att en patient, som tidigare inte kunnat sträcka ut armen, kan göra det. Eller att vi kan få en patient med smärtsamma sår att må bättre genom att sy ihop dem”, berättar Marjo.
”Jag kan se på patientens ansiktsuttryck att hen är lycklig.”
