Idén om att det behövs en internationell och opartisk hjälporganisation föddes i samband med slaget vid Solferino år 1859.
Schweizaren Henri Dunant organiserade frivilliga för att hjälpa offren vid slaget vid Solferino i norra Italien 1859. Han sammanfattade sina upplevelser i boken Ett minne från Solferino (1862). I boken presenterade Dunant sin idé om att grunda en internationell organisation i alla länder för att bistå den medicinska vården under krig och att vården av skadade skulle tryggas med hjälp av internationella avtal.
Redan följande år, 1863, grundades en kommitté i Genève som blev Internationella Rödakorskommittén. Utifrån Dunants idéer rekommenderade den att biståndsföreningar skulle grundas och fastslog deras uppgifter.
Nationella föreningar började uppstå i rask takt runtom i Europa, och senare även i andra världsdelar. I många länder tog man från första början som sin uppgift att även hjälpa offer för storolyckor och bekämpa epidemier. Finlands nationella förening grundades i maj 1877 och fick namnet Yhdistys haavoitettujen ja sairasten sotilasten hoitoa varten (förening för vård av sårade och sjuka soldater).
