Genèvekonventionerna – kärnan i den humanitära rätten
Genèvekonventionerna från år 1949 upprättades på initiativ av den Internationella Rödakorskommittén. Konventionerna bygger på principen om respekt för människoliv och bildar kärnan i den humanitära rätten. Bland annat våld, tortyr, förödmjukande behandling och mord är förbjudet.
Konventionerna från 1949
Genèvekonventionerna från år 1949 omfattar
- regler om behandling av sårade och sjuka soldater vid strider i fält (första konventionen)
- regler om behandling av sårade, sjuka och skeppsbrutna vid strider till sjöss (andra konventionen)
- regler om behandling av krigsfångar (tredje konventionen)
- regler om skydd av civila under krig (fjärde konventionen)
Det första tilläggsprotokollet som skydd för civila
Det första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna reglerar krigsföringen och stärker skyddet av de civila. I det har en proportionalitetsprincip skrivits in, enligt vilken man vid utvärderingen av militära nödvändigheter ska betona mänsklighetens krav.
Konventionen har ratificerats, det vill säga antagits som en del av den egna lagstiftningen, av över 170 stater (2020).
Det andra tilläggsprotokollet skyddar offer för inbördeskrig
Numera sker merparten av väpnade konflikter inbördes inom stater. Det andra tilläggsprotokollet reglerar krigsmetoderna särskilt i dessa väpnade konflikter.
Avtalet har ratificerats av nästan 170 stater (2020).
Det tredje tilläggsprotokollet: nytt skyddsmärke
Det tredje tilläggsprotokollet, som förhandlades fram 2005, definierar den röda kristallen som ett nytt skyddsmärke jämte det röda korset och den röda halvmånen.
Avtalet har ratificerats av över 70 stater (2020).
Andra viktiga konventioner beträffande humanitär rätt
- Haagkonventionen om skydd för kulturföremål , det vill säga den allmänna konventionen om skydd av kulturegendom (1954), skyddar kulturellt och historiskt viktiga platser och objekt från angrepp, missbruk och skadegörelse under krig. Avtalet har ratificerats av över 130 stater (2020).
- Den allmänna FN-konventionen om vissa konventionella vapen (1980) med tillhörande protokoll förbjuder eller reglerar användningen av vissa vapen som orsakar urskillningslösa eller överdrivna skador. Den allmänna konventionen har ratificerats av 144 stater.
- Ottawakonventionen om förbud mot infanteriminor (1997) förbjuder tillverkning, lagring, försäljning, transport, export och användning av infanteriminor helt och hållet. Konventionen har ratificerats av 162 stater (2020). Finland undertecknade avtalet år 2011.
- Enligt Internationella brottmålsdomstolens grundregel (1998) kan åtal väckas i domstolen för särskilt allvarliga internationella brott, såsom folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Avtalet har ratificerats av nästan 120 stater (2020).
- Osloavtalet om förbud mot användning av klustervapen (2008) förbjuder användning, utveckling, tillverkning, lagring och överföring av klustervapen. Avtalet har ratificerats av över 100 stater (2020). Finland har inte undertecknat avtalet.
Sedvanerätten gäller alla
Till den internationella sedvanerätten hör gängse praxis staterna emellan – 161 konventioner. Staterna erkänner vanligtvis att konventionerna förbinder även de stater som inte har förbundit sig till separata avtal.
Konventionerna för sedvanerätten tillämpas på väpnade konflikter såväl inom som mellan staterna och är ofta mer omfattande och mer noggranna än de konventioner som ratificeras.
Med stöd av gängse praxis är på det här sättet till exempel angrepp mot civila mål förbjudna även vid inbördes konflikter inom staterna, trots att det inte uttryckligen förbjuds i konventionstexten i fråga.
Sedvanerätt tillämpas ofta även vid bildande av allianser. De stater som ingår i alliansen har inte nödvändigtvis förbundit sig till samma konventioner, varpå sedvanerätten utgör ett regelverk som tillämpas gemensamt.
Om du har frågor om humanitär rätt eller behöver ett expertutlåtande, vänligen kontakta oss: humanitaarinenoikeus(at)rodakorset.fi.
Växel: 020 701 2000 (vardagar kl. 8.30–16.00)
