”Det kändes naturligt att gå med som frivillig”

Fotograf: Joonas Brandt / Suomen Punainen Risti

Seija Sirens viktigaste uppgift är nu att stanna hemma.

Eftersom hon inte kan gå till affären, görs hennes uppköp av Niko Lavikainen, som gick med som rödakorsfrivillig när undantagstillståndet började.

Morgonen är allt annat än vanlig. Det är början av april och ner från himlen kommer snöblandat regn. Spår av tassar i det tunna snötäcket avslöjar att det främst är hundar med sina ägare som varit i gång under den här morgonen.

Så här ser vardagen ut i shoppingcentret i Brobacka i Helsingfors som på grund av coronapandemin tömts på besökare: nästan ingen människa syns till någonstans.

Seija Siren och Niko Lavikainen träffas emellertid snabbt denna morgon. Lavikainen har kommit från Gamlas till Sirens hemknutar för att hjälpa henne att handla.

De hälsar på varandra på avstånd, för att hålla säkerhetsavståndet på två meter. Sirens mörkblåa shoppingkärra flyttar över till Lavikainen, också detta med beaktande av rekommendationerna. Man skakar inte hand, rör inte och pratar inte nära varandra.

En fullmakt, Plussa-kortet och ett presentkort till butiken finns i shoppingkärran. Inköpslistan har Siren redan tidigare skickat via nätet.

Fotograf: Joonas Brandt / Suomen Punainen Risti

Siren, som är född i mitten av förra århundradet, anser att den nuvarande situationen är helt unik. Som jämförelse nämner hon generalstrejken år 1956, då man i Finland planerade att utfärda undantagstillstånd.

På den tiden var Siren ännu ett litet barn, men hon berättar att hon kommer ihåg att programmen i radion avvek från det normala.

– Jag kunde ana den speciella och spända stämningen som strejken orsakade och som påminner om den stämning som nu råder. På grund av strejken var även vardagen annorlunda, precis som nu. Skillnaden är ändå den att jag som barn inte förstod vad situationen berodde på, hur allvarlig den var eller hur den skulle kunna eskalera, säger hon.

Coronakrisen syns i viljan att hjälpa

Då undantagstillståndet utlystes i Finland den 18 mars gick Niko Lavikainen genast med som frivillig i avdelningen för Norra-Helsingfors.

– Jag anade att det snart kommer att behövas nya frivilliga, säger han.

– Jag visste att jag är ung och frisk och inte hör till någon riskgrupp samt att jag har tid över. Jag har varit blodgivare i många år, och det är ganska sällan man överhuvudtaget säger nej till begäran om hjälp. Det kändes naturligt att gå med som frivillig.

Jag gör det som för tillfället behövs

Seija Siren i sin tur hittade hjälpen via Facebook, i gruppen Suutarilassa tapahtuu (Det händer i Skomakarböle). På samma sätt som i många stadsdelsgrupper under de senaste veckorna, diskuterade man även där om att hjälpa, bland annat om butikshjälp.

Även Nea Asula, som är vice ordförande för Röda Korsets avdelning i Norra Helsingfors och som Siren kontaktade, var med i gruppen.

Coronakrisen har synts på många olika sätt på Röda Korsets avdelningar. Massor av nya hjälpare har anmält sig: människorna reagerar snabbt när nöden är nära och behovet av hjälp är konkret.

Nea Asula berättar att beredskapen nu har fått ännu större betydelse i avdelningens arbete. Den övriga verksamheten har avbrutits och nya frivilliga har utbildats i snabb takt. Inom avdelningens ”coronateam” är hela 70 procent nya frivilliga.

– Folk har strömmat till för att hjälpa. Det är stressigt, men vi är mycket glada över att folk vill komma med. Vi hälsar alla intresserade välkomna med, säger Asula.

Fotograf: Joonas Brandt / Suomen Punainen Risti

För Niko Lavikainen är butiksuppdraget det första någonsin, men under sina två veckor som frivillig har han redan hunnit besöka hamnen för att vägleda människor som anlänt till landet och hjälpt till med att organisera avdelningens arbete. Han vet att de kommande veckorna kommer att föra med sig konfidentiella frivilliguppdrag.

– Jag är ännu inte säker på allt vad de kommande veckorna kommer att föra med sig. Jag gör det som för tillfället behövs, konstaterar Lavikainen.

Under epidemin har Röda Korsets frivilliga runtom i landet jour till exempel i stödtelefonerna och på nätet.

Båda känner sig lugna

I dag görs inköp för två personer och en hund. Inom butikshjälpen strävar man efter att skaffa så mycket förnödenheter som möjligt på en och samma gång.

Inne i butiken är det lika tomt som utanför. Kylskåpens surr är överraskande högt, då det inte överröstas av vardagligt sorl och andra butiksbesökares steg.

Fotograf: Joonas Brandt / Suomen Punainen Risti

I shoppingkärran slinker bland annat mjöl, fyrkornsflingor, ägg, mjölk, kvarg och ett par påskägg ned. Det finns tillräckligt med varor i butiken, endast pastahyllan gapar tom.

Till exempel de enskilt förpackade bullarna samt personalens och Lavikainens engångshandskar avslöjar dock att det är en speciell situation.

När Lavikainen har gått igenom listan och betalat inköpen ringer han upp Siren, som på nytt kommer till platsen. Nu kan hon till exempel baka surdegsbröd – det är hennes hobby och specialitet.

Även om allt är annorlunda för en kort tid, förhåller sig både Lavikainen och Siren lugna till situationen. Lavikainen fyller sina dagar med frivilligarbete och Siren med vardagssysslor.

– Jag driver matförsörjningen, går ut med hunden och tränar den. Jag läser böcker och ser på filmer. På nätet visas även konstmuseernas samlingar, i vilka jag har hittat flera fina tavlor. När jag tittar på dem blir jag på väldigt gott humör, säger Siren.

Siren tycker inte att det är svårt att ta emot hjälp. Hon tycker att det är naturligt, eftersom det finns en orsak till det.

– Om jag var i den situationen att jag själv skulle kunna vara frivillig, skulle jag säkert vara det också, konstaterar hon.

– Visst är det tidvis frustrerande att jag inte kan göra mer i den här situationen. Men det jag ska göra nu är att stanna hemma.

Fotograf: Joonas Brandt / Suomen Punainen Risti

Text: Henna Raatikainen

Välkommen som frivillig
Bli frivillig
En vän är livets krydda
”Jag har fått en ny människa i mitt liv”