Med hjälpens kraft – Tuuli och Leena berättar om frivilligarbete

– En gång fick jag ett samtal från krisjouren om att en självdestruktiv person behöver hjälp. Jag ombads ringa personen klockan halv tio på kvällen. Jag satt barnvakt just då, men lyckligtvis låg alla tre barnen och sov redan. Jag pratade med personen i flera timmar och till slut konstaterade hen att vi nog borde gå och lägga oss.

Detta drar sig den erfarna hjälparen Tuuli Sundell till minnes. Hon har varit med i Röda Korsets frivilligarbete i häpnadsväckande 62 år. Hon är fortfarande aktiv och har en oerhörd mängd minnen om mänskliga och viktiga möten, men det ovan nämnda är ett av de minnen som fastnat starkast.

– Med en liten insats kunde jag ge betydande hjälp till en människa. I verkligheten var hen bara väldigt ensam och längtade efter någon att prata med. Nästa dag besökte jag och Leena personen ifråga.

Bredvid Tuuli i invånarlokalen i Korso i Vanda sitter Leena Valtee-Kuuskoski, även hon veteran i att hjälpa, även om hon har ”bara” 28 år bakom sig hos Röda Korset.

Vanligen tar myndigheter hand om uppgifter som den som beskrivs ovan. I det här fallet ville man dock ta hjälp av en frivillig, inte minst för deras erfarenhet.

Larmgruppen rycker ut så fort en kallelse kommer

Leenas och Tuulis årtionden har rymt allt möjligt som gjorts vid Röda Korsets avdelning i Korso: eftersökning av försvunna personer, psykiskt stöd till olycksoffer, vänverksamhet med ensamma, införskaffning av kläder till offer för eldsvådor, organisering av insamlingar, kaffeservering till blodgivare och mycket mer.

– Vi är ett jättebra gäng här.

Och det gänget rycker ut så fort hjälp behövs. När en person försvinner och myndigheterna behöver hjälp i eftersökningarna, ber polisen ofta om hjälp av Frivilliga räddningstjänsten (Vapepa), vars verksamhet samordnas av Finlands Röda Kors. Korso lokalavdelning har en egen larmgrupp i Frivilliga räddningstjänsten som Tuuli och Leena har varit med i från början. Vanligast är det att äldre personer försvinner och de lider ofta av minnessjukdom.

Till slut hittade en frivillig hundpatrull barnen i gott skick. Det är alltid fint med lyckliga slut.

– En gång försvann en äldre person från ett äldreboende och vår eftersökning riktades till närområdet. Vi hittade en person vid en uttagsautomat som försökte använda automaten, men det kändes som att hen inte förstod hur den fungerade. Vi tänkte att nu har vi hittat den försvunna personen, men namnet stämde inte överens. Vi hittade en person som ännu inte hade hunnit anmälas som försvunnen, skrattar Tuuli.

Även personen som ursprungligen eftersöktes hittades.

– Min första eftersökning var i Vanda, i närheten av Pejas sjukhus, berättar Leena.

– Två barn i lekåldern hade försvunnit, det var kväll och ganska kallt ute. Vi letade efter dem i närheten av sjukhuset. Till slut hittade en medsökande frivillig hundpatrull barnen i gott skick. Det är alltid fint med lyckliga slut.

– Men numera ger vi oss nog inte ut i terrängen för eftersökningar, konstaterar Tuuli och hänvisar till åldern, men Leena flikar genast in:

– Jag kan nog visst ge mig ut. Åldern spelar ingen roll.

Från eldsvådor till tsunamin

Leena och Tuuli har deltagit i första omsorgen-verksamheten vid sin avdelning från första början. Med första omsorgen strävar man vid akuta olyckor eller störningssituationer efter att ta hand om personernas fysiska, psykiska och materiella basbehov – och på så sätt stödja dem i att klara sig.

När de ombes berätta om exempel på första omsorgen-händelser finns det inget slut på berättelserna.

– Efter tsunamin var vi och gav psykiskt stöd och delade ut kläder till dem som återvände till Finland. Personerna såg ut precis som de gjorde när tsunamin slog till. Många var helt skakade, hade på sig shorts och en kudde under armen. Det var väldigt hektiskt och utmanande.

– Efter bombdådet i Myyrmanni tillbringade vi hela natten på plats.

– Vi var med och hjälpte till efter skolmassakern i Jokela.

– Vi var med i kyrkan vid minnesstunden efter ett familjemord och gav psykiskt stöd.

– I samma område inträffade en stor eldsvåda i ett våningshus. Där gav vi psykiskt stöd till dem som förlorat sitt hem.

Och så vidare.

En viktig del av Finlands beredskap

Finlands Röda Kors som organisation är som ett slags skyddsnät, som med sin frivilliga medborgarverksamhet strävar efter att svara på det mänskliga hjälpbehovet som myndigheternas insatser allena inte räcker till – oberoende av om det är fråga om en människas ensamhet eller att man till myndigheternas hjälp snabbt behöver en grupp utbildade första hjälpen-kunniga eller personer som kan söka efter en försvunnen person.

Förutom att de frivilligas insats är viktig i detta nu, är det även fråga om att utbildade frivilliga är en oersättlig resurs för vårt samhälles beredskap på att möta storolyckor och kriser.

Man mår helt enkelt bra av att hjälpa.

Tusentals frivilliga inom Finlands Röda Kors har med andra ord som hobby att hjälpa andra och skapar på så sätt trygghet i vår närmiljö. Att hjälpa handlar om värderingar och är en livsstil för många. Gemensamt för dem alla verkar dock vara att uppmärksamma andra och hjälpa till ger väldigt mycket tillbaka till en själv.

– Man mår helt enkelt bra av att hjälpa, säger Leena.

– Om det har varit många uppgifter efter varandra och man är helt slut, så vinner välbefinnandet ändå över tröttheten. Jag återhämtar mig när jag vet att jag kan hjälpa, konstaterar Tuuli.

Foton och text: Ari Räsänen, Hartela-yhtiöt Oy.