”Utan fältsjukhuset skulle läget vara kaotiskt”

Röda korset överlämnade fältsjukhuset i Pitrufquén för en dryg vecka sedan. Patienterna kommer i en jämn ström till behandlingsavdelningen och operationssalen invigs i morgon.

Den chilenska sjukhuspersonalen är tacksam över donationen som underlättar trycket på sjukvården i hela regionen.

Klockan är halv tio på morgonen. Luften är kall och fuktig, det är höst. I Pitrufquéns gamla sjukhusbyggnad fylls korridorerna av väntande människor. Sjukhusets gamla del byggdes 1964, fyra år efter en förödande jordbävning som krävde över 2000 människors liv 1960. Femtio år senare, för sex veckor sedan den 27 februari 2010, skakade marken på nytt – med allvarliga följder. Närmare 500 människor dog och hundratusentals människor förlorade sina hem i en av de starkaste jordbävningarna som drabbat världen i modern tid.

Pitrufquén ligger 30 kilometer söder om Temuco, som är den åttonde regionens huvudstad, och 700 kilometer söder om Santiago. Staden klarade sig relativt bra – skalvets epicentrum låg 400 kilometer längre norr. Trots det har mycket förändrats, speciellt inom sjukvården. Flera sjukhus fick så stora skador att de har varit tvungna att stänga helt eller delvis.

På sjukhusets gård i Pitrufquén pågår en febril aktivitet. Byggnadsarbetare gjuter betong och sätter upp väggar av spånskivor. Längre bak höjer sig stora vita tält som fyller hela sjukhusområdet. Tälten och utrustningen som finns inne i dem utgör ett fältsjukhus som donerats av Röda korset i Finland, Norge och Kanada. Sjukhuset överlämnades i chilenska händer för en vecka sedan och de finländska hjälparbetarna som var med och instruerade den lokala personalen har åkt tillbaka till Finland.

I det första tältet som tagits i bruk finns en behandlingsavdelning. Här jobbar närvårdare Karolina Muñoz. Det är hennes andra dag i Pitrufquén. Innan jordbävningen jobbade hon på centralsjukhuset i Temuco men nu är avdelningen hon jobbade på stängd och myndigheterna funderar på om man ska riva hela byggnaden eller restaurera den.

Stucken av en spindel

Dagens första patient är Elda Coña Venegas. Hon blev stucken av en giftig hörnspindel för tre veckor sedan. Smalbenet är svullet, huden flagar och ställena där spindeln stuckit syns tydligt. Det här är femte gången hon kommer till sjukhuset för att visa benet.
– Jag har blivit opererad i hjärtat och måste äta medicin som tunnar ut blodet. Därför tar det så lång tid för såren att läka. Jag har fått jättebra vård, snabbt och bekvämt säger hon.

Karolina putsar såren, tar bort död hud och läger på ett nytt bandage. Under jordbävningen, som började klockan 3.34 på morgonnatten var Elda hemma med sin man och sina två barn.
– Jag vaknade och fick panik. Min man försökte lugna mig och vårt äldsta barn, samtidigt sov femåringen utan att märka någonting alls. Kan du tänka dig.

Också Susana Penailillo Inalafs barn sov under hela jordbävningen. Susana väntar på att få en spruta och dottern Catalina Cicarelli Penailillo springer runt i tältet och leker kurragömma bakom skärmen.
– Jag talar inte om jordbävningen med mina barn. De sov ju och jag vill inte skrämma dem i onödan. Jag tror inte att barnen i den här trakten har så mycket trauman. De flesta är vana vid att marken skakar.

Susana och hennes familj bor på landsbygden, 12 kilometer söder om Pitrufquén.
– Efter jordbävningen hade vi ingen elektricitet och inget vatten eftersom brunnens pump fungerar med diesel. Det värsta efter jordbävningen var bristen på information. Det gick ett rykte om att maten var slut och folk började hamstra mat. Jag var också rädd för att maten skulle ta slut.

Större medvetenhet

I Pitrufquén har de flesta människor återgått till vardagen. Hemma hos Susana Penailillo Inalaf har det ändå skett en del förändringar.

– I dag är min familj bättre förberedd på en katastrof. Vi har vatten och mat så att det räcker för några dagar. Det finns också mera empati i samhället – man tänker på hur det känns för dem som drabbats hårt av jordbävningen. Jag kan känna samma rädsla som de, säger hon.

Sjukhusets direktör Vladimir Yuñez tittar in. Han är på väg till granntältet där operationssalen ska invigas om ett par dagar. Då hela fältsjukhuset är i bruk nästa vecka görs sju operationer per dag och bäddavdelningen som ligger i ett annat tält längre bort har plats för femtio patienter.

Platserna behövs. Vintern kommer snart och Vladimir tror att regionen kommer att påverkas hårt av H1N1-influensan och av den vanliga vinterinfluensan.
 Vladimir är uppenbart imponerad av fältsjukhuset.
– Helheten är fantastisk. Allt finns och allt är uttänkt. Det finns till och med pennor.

Fältsjukhuset ska fungera åtminstone till december i år. Sedan är det meningen att de övriga sjukhusen i regionen ska fungera tillräckligt bra för att de ska kunna återuppta sina funktioner. Då tältet monterats ner och alla saker packats in igen ska de användas i katastrofområden i Chile till exempel vid vulkanutbrott.

Om fältsjukhuset inte skulle ha kommit hit, hur skulle situationen se ut?
– Vi skulle vara tvungna att skicka folk längre söderut för kirurgiska ingrepp, kanske ända till Puerto Montt dit det är 400 kilometer. Vi skulle skjuta upp operationer, det skulle bli längre köer på alla sjukhus i trakten och människor skulle inte få den vård de behöver. Läget skulle vara mycket svårare, säger Vladimir.

Din hjälp behövs!

Ge ett bidrag till katastroffondens konto, 221918-68000

Ge ett bidrag på webben

nuolioikealle.gif Gör en telefondonation
0600 -41 41 41 (20 e/samtal + lna)