Då butiksfärden blev en risk

Joonas Brandt
Joonas Brandt
Joonas Brandt
Joonas Brandt

Seija Sirens viktigaste uppgift är att nu hållas hemma. Därför görs hennes uppköp av Niko Lavikainen, som blev Röda Korsets frivillig då undantagstillståndet började.

Morgonen är allt annat än vanlig. Det är början på april och det regnar snöslask. Spår av tassar på det tunna snötäcket berättar att de främst varit hundar med sina ägare som varit i gång under denna morgon.

Såhär ser vardagen ut på shoppingcentret i Helsingfors Brobacka som coronapandemin tömt: just ingen någonstans.

Seija Siren och Niko Lavikainen träffas trots allt snabbt denna morgon. Lavikainen har kommit från Gamlas till Sirens hemknutar för att göra hennes butiksuppköp.

De hälsar långt ifrån på varandra, säkerhetsavståndet hålls vid två meter. Sirens mörkblåa shoppingkärra vandrar till Lavikainen, också detta genom att följa rekommendationer. Inga handskakningar, inte heller beröra den andra eller tala intill varandra.

Fullmakten, plussakortet och butikens gåvokort finns i shoppingkärran. Inköpslistan har Siren redan tidigare levererat via nätet.

Siren, som är född i mitten av förra århundradet, anser den nuvarande situationen vara alldeles unik. Som ett jämförelseobjekt nämner hon generalstrejken år 1956, varvid man i Finland planerade att proklamera undantagstillstånd. Siren var då ännu ett litet barn men hon berättar sig minnas att programmen i radion avvek från det vanliga.

 – Jag kände då den speciella och spända stämningen som strejken orsakat, vilken påminner om den nuvarande. På grund av strejkens verkan var även det vardagliga livet annorlunda än vanligt, lika som nu. Skillnaden är ändå den att jag som barn inte hade någon uppfattningsförmåga om situationens orsaker, allvar eller möjligheten för eskalering, beskriver hon.

Krisen syns i viljan att hjälpa

Då undantagstillståndet proklamerades i Finland den 18 mars, gick Niko Lavikainen genast med som frivillig i avdelningen för Norra-Helsingfors.

– Jag anade att det snart kommer att behövas nya frivilliga, säger han.

– Jag var medveten om att jag är ung och frisk, jag hör inte till riskgruppen och jag hade tid till förfogande. Jag har varit blodgivare i flera år och man kommer över huvud taget hemskt sällan för att säga nej till begäran om hjälp. Att gå med som frivillig kändes tryggt.

Seija Siren däremot hittade hjälpen från Facebook, från Suutarilassa tapahtuu -gruppen. Så som i många stadsdelsgrupper under de senaste veckorna, diskuterade man även där om att hjälpa, bland annat om butikshjälp. Även Nea Asula, viceordförande för Röda Korsets avdelning i Norra Helsingfors, som Siren kontaktade hittades från diskussionen.

Coronakrisen har synts på många olika sätt på Röda Korsets avdelningar. Rikligt av nya hjälpare har anmält sig med: människorna reagerar snabbt då nöden är nära och behovet av hjälp konkret.

Nea Asula berättar att beredskapens betydelse nu framhävs i avdelningens arbete. Annan verksamhet har avbrutits och nya frivilliga har skolats in med fart. Av avdelningens ”corona aktionsteam” är till och med cirka 70 % nya frivilliga.

– Det har varit rusning till att hjälpa. Vi är skyndsamma men väldigt glada över att människorna vill komma med. Vi hälsar alla villiga välkomna, säger Asula.

För Niko Lavikainen är butiksuppdraget det första någonsin men under ett par veckor av sin frivillighet har han redan i hamnen hunnit ledsaga människor som anlänt till landet samt hjälpt till med att organisera avdelningens arbete. Han vet att de kommande veckorna kommer att ge konfidenta frivilliguppgifter.

– Jag är ännu inte säker på vad allt kommande veckorna hämtar med sig. Jag gör det som för tillfället behövs, konstaterar Lavikainen.

Röda Korsets frivilliga runtom landet dejourerar till exempel i hjälpande telefonerna och på nätet under epidemin.

Bägge har fridfullt sinne

Idag görs inköpen för två människor och en hund. Med butikshjälpen strävar man efter att på en gång skaffa så stor mängd förnödenheter som möjligt.

Även inne i butiken är det lika tomt som utanför. Kylskåpens surr hörs överraskande kraftigt då det inte täcks av vardagligt sorl av prat eller medmänniskors steg.

I shoppingkärran slinker bland annat mjöl, fyrkornsflingor, ägg, mjölk, kvarg och ett par påskägg ned. I butiken räcker det till med varor, bristen syns enbart på pastahyllan. De enskilt förpackade bullarna samt personalens och Lavikainens engångshandskar berättar trots allt om undantagssituationen. 

Då listan har gåtts igenom och inköpen betalats rings Siren igen på plats. Nu kan hon till exempel baka surdegsbröd på rot – det är hennes hobby och bravur. 

Fastän allt kortvarigt är annorlunda, förhåller sig både Lavikainen och Siren lugna till situationen.

Lavikainen fyller sin dag med frivilligarbete och Siren med vardagssysslor.

–  Jag driver matförsörjningen, går ut med hunden och skolar den. Jag läser böcker och tittar på filmer. På nätet finns även konstmuseernas kollektioner framme, från vilka jag har hittat flera härliga tavlor. Genom att titta på dem blir man på väldigt gott humör, säger Siren.

Siren anser det inte vara svårt att motta hjälpen. Hon anser det som naturligt, eftersom det finns orsak till det.

– Ifall att jag var i den situationen att jag själv kunde vara frivillig, skulle jag säkert vara det, konstaterar hon.

–  Nog är det tidvis frustrerande att jag inte kan göra mera i denna situation. Men det jag nu bör göra är att stanna hemma. 

Text: Henna Raatikainen