"Jag visades till ett sovrum där jag skulle få övernatta och sedan fick jag kvällsmål"

Jenna Lehtonen
Fotograf: Jenna Lehtonen

Det var sent en kväll eller natt i januari 2016 när min pappa följde mig till De ungas skyddshus i Helsingfors. Pappa hade hört om skyddshusen via barnskyddets arbetare, som var en aktiv del av mitt liv.

Kvällsmål till en ung i ett skyddshus

Du kan stödja verksamheten vid De ungas skyddshus genom att köpa en Betydelsefull gåva: Kvällsmål till en ung i ett skyddshus. 

Jag minns inte exakt hur många personer som tog emot mig på skyddshuset. Men jag minns att jag visades till ett sovrum där jag skulle få övernatta och sedan fick jag kvällsmål. Vi gick snabbt igenom min situation och sedan fick jag gå för att lägga mig. Arbetarna sågatt jag var jättetrött och konstaterade att det inte skulle löna sig att dyka desto djupare ned i min situation den kvällen.

Vi fortsatte att prata på morgonen. Inte anade jag då att jag skulle bli kvar på skyddshuset i hela nio månader.

Att få komma till De ungas skyddshus visade sig bli en vändpunkt i mitt liv.

Skyddshuset var den första så kallade vårdinstansen där jag togs på allvar och någon lyssnade på mig. Där fick jag hjälpen jag hade önskat och behövt redan länge.

Arbetarna var helt underbara. Vi pratade även om helt andra saker än min situation, till exempel gick vi igenom det senaste inom nyheter och skvaller om kändisar. Det viktigaste var att allt fick ta sin tid – ingen stressade på eller sade att jag nu borde börja få ordning på dessa saker.

Jag fick hjälp med att hitta min nuvarande hyreslägenhet och även med andra praktiska saker, såsom försäkringsfrågor och annat. En av de viktigaste sakerna för mig var att jag fick stöd i att lära mig laga mat. Vi gick tillsammans igenom roliga recept och övade på att laga dem. Jag tycker fortfarande inte om att laga mat, men jag fick åtminstone lite tips och råd.

För min egen del kan jag säga, att om jag inte hade fått hjälp av De ungas skyddshus, så vet jag ärligt talat inte om jag ens vore här nu.

Text: Henna Raatikainen