Ibland går det på tok

Joonas Brandt
Joonas Brandt
Joonas Brandt

För drygt ett år sedan satt radioprataren och musikern Ville Kinaret i sin bil och slog händerna mot ratten. Han var förbannad över sin rådlöshet i en nödsituation. Hur långt skulle hans egna kunskaper i första hjälpen ha räckt om hans fru inte hunnit fram för att hjälpa barnet som höll på att kvävas?

Dagen hade börjat precis som vanligt: frun var på väg till jobbet och Kinaret serverade lunch till deras barn. Sonen på ett och ett halvt år hade grönsaker och köttbullar framför sig på tallriken. Just i det ögonblick då Kinarets fru ropade hej då från hallen och öppnade dörren för att gå blev pojken tyst och hans läppar blev blå. En köttbulle hade fastnat i halsen. Pojken andades inte.

Kinaret hoppade upp från sin stol, skakade om pojken och klappade honom i ryggen. Lärdomar från de kurser i första hjälpen som han gått för 15 år sedan tumlade runt i huvudet. Vad skulle han göra? Skulle pojkens ryggrad skadas om en karl på två meter börjar dunka på hans skulderblad?

– Jag ropade till min fru att kom tillbaka, han kvävs, minns Kinaret.

Sedan gick allt på ett ögonblick. Frun, som är sjukskötare, rusade in i köket och lyckades få loss köttbullen. Barnet grät en liten stund men lugnade sig sedan och fortsatte med sitt.

Kinaret blev arg på sig själv.

– Allt hände så snabbt. Köttbullen kom ut, en slemklump föll ner på golvet och pojken blev lite rädd men var snart igång med sin lek igen. Själv funderade jag efteråt på att nu leker han där, men alldeles nyss var situationen sådan att vi var 60 sekunder från att tvingas ordna en begravning för vårt barn.

– Jag beslöt att det här ska bli sista gången som jag tvekar en sekund när mina barns säkerhet står på spel. Jag sa till min fru att nu får du boka in oss på en kurs i första hjälpen, så att vi genast kan få ut nästa matbit som fastnar i någons hals.

Från sanitär till pappa

På den första hjälpen-kurs som frun bokat in honom på fick Kinaret lära sig hur man får bort matbitar ur ett litet barns hals.

– Det var ganska enkelt. I praktiken behöver man bara kunna fyra-fem saker. Huvudet nedåt, barnet över knät och slå på ryggen, repeterar han.

Kinaret gick första hjälpen-kurser i armén och ett par år senare i sjukskötarskolan. Som sanitär övade han på användning av bensåg och att anlägga stomier i magar som slitits sönder av granater. För en ungkarl kändes första hjälpen för småbarn eller säkerhet i hemmet inte så relevant.

När Kinaret blev pappa som 30-åring fick han genast sänka sitt perspektiv med en och en halv meter. Och där såg han dem, hemmets alla faror: sladdar som slingrar sig över golven, eluttag som drar till sig fingrar som magneter och den heta bastuugnen, som till och med små barn kan nå från den mittersta laven om de riktigt sträcker sig.

– Från att ha fokuserat på att undvika att slå huvudet i dörrkarmen måste man plötsligt börja placera borden så att barnen inte slår sina huvuden i dem när de kommer farande runt något hörn.

Huvudet i kaklet

Även efter episoden med köttbullen har Kinarets familj varit med om ett och annat. Ett av barnen föll ur barnmatstolen ner på parketten med huvudet före. Och när ett av de andra barnen slog huvudet i badrumskaklet fick föräldrarna vaka hela natten och i enlighet med läkarens instruktioner kontrollera med en och en halv timmes mellanrum att barnet fortfarande var vid medvetande.

Men efter allt detta tycker Kinaret ändå att de har kommit lindrigt undan.

– Jag är inte en sådan där googlare som går igenom alla möjliga hemska scenarion i förväg och sedan är rädd för dem. Hela vårt tänkande här i Finland är katastroforienterat, vilket på sätt och vis är bra eftersom barnen är trygga, men baksidan är att alla föräldrar har magsår.

– Min säkerhetsfilosofi när det gäller barnen är att oavsett hur mycket du tänker på säkerheten kan du ändå inte kontrollera hela livet. I stället bör man själv lära sig olika färdigheter och även lära barnen så att de har grundläggande färdigheter att ta till om något händer.

– Som förälder håller man naturligtvis koll på omgivningen hela tiden. Ändå är det oundvikligt att det då och då går på tok.

Ont i bilen

Kinaret har också lärt sina barn att hjälpa, i lämpliga doser. Tvååringen kan redan be om plåster och femåringen kan kalla på hjälp.

Kinaret har också sett till att barnen vågar komma och berätta för sin pappa om det har skett en olycka. När den äldre sonen var tre år kom han en dag och bad om ett plåster till ett sår. När pappan frågade var det gjorde ont, svarade sonen ”i Jukkas bil hos grannen”.

– Jag sa till mig själv att ta det lugnt, åtminstone för en stund. Jag frågade pojken var Jukkas bil hade ont. Det visade sig att han hade repat den nya bilens baklucka med en sten.

– Vi gick till grannen och jag sade till pojken att han själv fick berätta vad som hänt. Pojken bad om ursäkt och ursäkten godtogs, och de kom överens män emellan att jag skulle betala. Det var bra förhandlat, säger Kinaret med ett skratt.

I sommar föds Kinarets och hans frus tredje barn. Eftersom det man lärt sig på första hjälpen-kurser lätt glöms bort förbereder sig tvåbarnspappan för framtiden med hjälp av fantasiövningar.

– När jag ändå håller koll på mina barn medan de äter gör jag fantasiövningar där jag till exempel funderar på vad jag skulle göra om den där paprikabiten fastnar i halsen. Övningen tar tio sekunder. Det kräver ganska liten ansträngning för att förbättra sina möjligheter att klara sig.