Vänner är livets salt

Joonas Brandt
I nuläget träffas Elvi Immonen och Virve Mertanen ett par gånger per månad.
Fotograf: Joonas Brandt

Alla behöver vi en vän, men det är ingen självklarhet att man har vänner. Virve Mertanens och Elvi Immonens möttes genom Röda Korsets vänverksamhet.

Elvi Immonen, snart 89, vänder sig till Virve Mertanen i entréhallen i Kiasma, museet för nutidskonst i centrala Helsingfors.

– Hur länge har vi varit vänner nu? Du minns bättre, säger hon.

– Inte minns jag heller exakt. Några år, skrattar Virve, 61.

De funderar en stund och kommer sedan till att de har varit vänner i minst två somrar. Det kan de räkna ut av den kryssning och andra utfärder som de har gjort tillsammans.

Men första gången de träffades minns båda kvinnorna alldeles tydligt.

– Vi hade talats vid i telefon och kom överens om att gå ut på promenad tillsammans. Mitt under vår vandring började det plötsligt ösregna. Men vi vände inte om, utan gick in i en butik och köpte engångsregnrockar. Sedan fortsatte vi vår promenad.

Till Kiasma har de två vännerna kommit för att bekanta sig med utställningen Tur-Retur, som presenterar samtidskonst från Östersjöområdet.

Kiasma har i år ett Var god-temaår som gör att museet bjuder rödakorsvänner på gratis entré. Museet kommer också att ordna utställningar, diskussioner, musikföreställningar och övrigt program med fokus på ett gott liv.

Vägen till vänskap via butiken

Undersökningar visar att upp till en femtedel av finländarna känner sig ensamma åtminstone ibland. Ofta krävs det ändå inte mycket för att bryta muren av ensamhet. Det räcker med en människa.

Elvi Immonen och Virve Mertanens vänskap fick sin början i samband med en butiksfärd. I Elvis närbutik hade Röda Korset en insamling.

– Jag visste om insamlingen och tajmade in mitt butiksbesök enligt det. Jag har alltid gett ett bidrag till Röda Korsets insamlingar och det gjorde jag den gången också. Sen började vi pratas vid, insamlaren och jag, och hon berättade om Röda Korsets väntjänst. Det gjorde mig nyfiken, minns Elvi.

När Elvi sedan berättade om samtalet i butiken för sin dotter fick planen vind i seglen. Dottern – som enligt Elvi är en handlingens kvinna – tog tag i saken och ringde upp Röda Korset å sin mors vägnar. Sen rullade det på.

– Jag har ju barn, barnbarn och till och med barnbarnsbarn här i huvudstadsregionen, men de yngsta är bara tre år och de äldre är i skolan eller på jobbet på dagarna och kan inte komma loss på vardagar när det skulle passa mig bäst. Jag vill inte heller besvära dem med allt. Ibland är det lättare att vända sig till en vän, säger Elvi.

Virve påminner om att hon som rödakorsvän inte bara är den givande parten, även om hon som är yngre ofta är ett stöd och vid behov ett seende öga; Elvis syn är nämligen sämre än den har varit och efter en ögonoperation föredrar hon att inte ge sig iväg till platser hon inte känner till på förhand.

– Jag jobbar som freelancer, så min tidtabell är flexibel. Jag har ofta lediga timmar mitt på dagen, så jag meddelade att jag är tillgänglig om någon vill ha en vän att ta en promenad med, berättar Virve.

I nuläget träffas de två vännerna ett par gånger per månad. Deras träffpunkt är en kiosk i det hus där Elvi bor och som bara ligger fem minuter från Virves hem. Att de bor nära varandra är behändigt. Det var bra till exempel när Elvi föll i karuselldörren i en butik och ville fara till läkaren så fort som möjligt.

– Jag ringde Virve och hon sa, vänta ett ögonblick, jag tar bara på mig skorna. Sen gav vi oss iväg till den nya hälsostationen i Fiskehamnen tillsammans.

Ömsesidig glädje

Väninnorna bor båda i Hertonässtrand i Helsingfors. Elvi flyttade till området för cirka fem år sedan men Virve har bott här sedan stadsdelen byggdes, ett drygt tjugotal år.

– Jag var i tiden med och organiserade Mannerheims Barnskyddsförbunds tjänster i området. Så kom jag att tänka på att det nu är äldre människors tur att använda den tid jag har som är ledig. Vi talar om att folk lever i skilda bubblor nuförtiden. Elvi har borrat ett hål i min bubbla. Jag har fått sällskap och en ny människa i mitt liv, säger Virve.

Elvi konstaterar att hon skulle ge sig ut mycket mer sällan utan det psykiska stöd en vän är.

– Det är viktigt att man inte blir sittande mellan fyra väggar. Att ha någon med mig gör mig tryggare och jag vågar ge mig ut bättre. Dessutom har Virve bott här länge och känner till rekreationsmöjligheterna och hon vet att välja sådana rutter som passar mig också. Fast jag fyller 90 om ett år så är det nog fart i gumman än, skrattar Elvi.

I Kiasma är allting tillgängligt: Det är lätt att röra sig i konstmuseet. Men så bra är det inte alltid.

– När jag har varit ute med Elvi så har jag fått ett annat perspektiv på mycket. Jag ser brister i stadsplaneringen på ett helt nytt sätt. Många lösningar skulle nog ha blivit annorlunda om planerarna hade haft egen erfarenhet av hur vardagen ser ut för äldre människor, personer med nedsatt syn eller begränsad rörlighet, säger Virve.

Efter besöket i Kiasma fortsätter de två damerna sin utfärd i centrum till det nya centrumbiblioteket Ode som har vuxit upp intill Kiasma.

 

Text Maarit Seeling