Hjälpare knackade dörr

Johannes Wiehn
Fotograf: Johannes Wiehn

Airi Raskinen, från Kouvola, fick hjälp från Röda Korset när hennes hem brann. Nu hjälper hon själv andra.

Du kan ge ditt bidrag till Hungerdagen
  • genom att skicka textmeddelandet SPR till numret 16499 (15 €/meddelande)
  • på nätet på adressen hungerdagen.fi 
  • genom att ringa 0600 12220 (20,12 €/samtal + lna)
  • via MobilePay eller Pivo till numret 1001
  • genom inbetalning till kontot FI14 5780 0710 0116 49, referens 5173
Hemkomsten för sex år sedan kommer Airi Raskinen aldrig att glömma.
 
När Raskinen körde in på gården hörde hon ett genomträngande ljud som kom från en brandvarnare. Hon parkerade bilen, steg ut och förstod att ljudet kom från hennes eget hem. På grannens gård fanns människor som berättade att hennes man hade gått ut med hunden.
 
– Jag gick in i huset. Varenda vrå var full av rök och spisen stod i lågor. Jag sprang ut och ropade att de skulle larma brandkåren.
 
Raskinen återvände än en gång till sitt brinnande hem och försökte med darrande händer fundera på vad som är det allra viktigaste. Vilka saker borde man genast ta med sig om allt brinner upp? Vad skulle hon orka bära själv?
 
Tät rök och hettan från lågorna tvingade henne att återvända ut med tomma händer. Nödcentralen rådde henne att stänga alla dörrar och fönster.
 
Airi Raskinen återger från nödcentralens utredning att det tog tio minuter för brandkåren att komma på plats. Det är en normal tid, men dessa minuter kändes oändligt långa.
 
– Under de där minuterna föreställde jag mig hur allt blir förstört. Det enda jag tänkte på var att brandkåren kommer snart.
 
Raskinens hade haft som plan att steka munkar den kvällen för en middag med vänner. Medan degen jäste hade branden börjat på spisen där munkfettet i misstag hade blivit uppvärmt. 
 

Varifrån fås hjälp?

När brandkåren ett par timmar senare lämnade platsen, frågade brandchefen Raskinen om hon redan hade ringt till försäkringsbolaget. Ring dit så fixar det sig, rådde brandchefen när han körde iväg.
 
– Jag ringde till försäkringsbolaget och vi redde ut ärendet. Tjänstemannen sa att vi kan ta in på ett hotell och frågade till sist mitt kontonummer. Jag kom inte ihåg numret och kunde inte heller gå in i mitt hus för att kolla upp det, berättar Raskinen.
 
Pengarna från försäkringsbolaget kunde man alltså inte få i början och det fanns inte heller något hotell på orten där man kunde ha övernattat. Lyckligtvis kunde barnen och vännerna hjälpa. Dottern som bor i grannhuset gav dem övernattningsställe. 
 

En bekant man knackade på dörren

Följande morgon anlände en rengörningsfirma och tvättade allt som kunde tvättas. Elden hade inte spridit sig långt från spisen och skåp men rök och sot hade smutsat ned allt från möbler till kärl och sängkläder. Det enda som fanns kvar av kläderna var de som de hade på sig. 
 
En aktiv granne ringde Röda Korsets avdelning i Sippola och frågade om Röda Korset gör någonting i sådana här situationer. Han fick svaret att absolut hjälper man.
 
– Följande morgon undrade jag vad Antti Kirtola, som jag bara kände till utseendet, gör vid vår dörr med Röda Korsets väst på sig, ler Airi Raskinen.
 
– Röda Korset var bekant för mig från internationell hjälp, efterspaningar, första hjälpen -jourer och Hungerdagen. Men innan Antti kom och frågade om Röda Korset får hjälpa, visste jag inte att man hjälper enskilda människor även i hemlandet.
 
Raskinen tackade och sade att hon gärna tar emot hjälp. Raskinens och Kirtola körde till varuhuset Prisma för att köpa kläder. Med medel ur Röda Korsets katastroffond köpte man nödvändiga basförnödenheter. 
 
– Det kändes bra att jag själv fick välja mina egna kläder och passande skor, säger Raskinen. – Fram till dess hade jag använt kläder som andra människor hade gett mig.
 
Med tiden kom även pengarna från försäkringsbolaget. Det tog sammanlagt ett halvt år att reparera huset.
 

Från hjälpens mottagare till hjälpare

Airi Raskinen mindes hjälpen som hon fick från avdelningen i Sippola. Hon lovade att tacka de frivilliga genom att hämta en kaka till avdelningens nästa möte.
 
Raskinen lämnade mötet som Röda Korsets medlem och frivillig. Under åren har Raskinen kokat kaffe till blodgivarna och sålt på avdelningens stånd på torget. Under julen och vändagen har hon varit med och ordnat kaffe och kaka till åldringar på ett äldreboende.
 
För några månader sedan gick Raskinen i Prisma i samma ärende som för sex år sedan, men denna gång hade hon själv Röda Korsets väst på sig. Åldringen som bor i närheten hade haft en brand i hemmet. 
 
Tillsammans handlade de basförnödenheter, nya kläder och en tandborste till åldringen.
 
Raskinen känner att hjälpandet är viktigt. Hon minns fortfarande hur det kändes när hon fick hjälp till den egna hemdörren.
 
– Det kändes varmt att en främmande människa ville hjälpa mig.
 


Foto: Johannes Wiehn