På väg mot ett liv utan brott

Petri Mulari / Finlands Röda Kors
Fotograf: Petri Mulari / Finlands Röda Kors

Röda Korsets fängelsebesök är viktiga både för fångarna och för de volontärer som besöker dem.

Anita Raitala och Eeva Kautiainen har passerat säkerhetsgranskningen och går med vana steg fram till ingången till Tavastehus fängelse. En vakt öppnar dörren och hälsar dem välkomna.
 
Vandringen fortsätter från entrén längs en korridor till dörren till ett klassrum i första våningen. Igen är det en vakt som öppnar dörren. I rummet sitter nio kvinnor som samtliga har påförts ett fängelsestraff för något brott. Någon sitter här på grund av narkotikabrott, någon för bedrägeri, en annan för att ha kört utan körkort.
 
Kvinnorna pratar glatt sinsemellan. När Eeva och Anita kommer in genom dörren stiger kvinnorna upp och ger dem turvis en kram.
 
– Har du nya glasögon, frågar en av Eeva.
 
Kvinnorna ställer stolarna i en ring och sätter sig. Ett glatt pladder fyller klassrummet igen, tills Anita ber om tystnad.
 
Efter att alla har presenterat sig knäpper man på kaffekokaren. Det finns mycket att tala om, bland annat fängelsets julfest och att alla fick ett par yllesockor och 20 euro i julpeng.
 
En funderar över längden på sin dom, en annan berättar om hur det är att gå i skola i fängelset. Den teaterföreställning som kvinnofångarna på fängelset i Tavastehus arbetar med nämns också.
 
Några kvinnor kanske deltar i Röda Korsets besök för att få kaffe och bulle, men efter att ha upplevt hur avslappnat och roligt folk har på träffarna brukar de bli kvar
.
– Många fängelsekompisar har jag lockat hit med bulle, skrattar en av kvinnorna, men blir sedan allvarlig.
 
– Eeva och Anita behandlar oss inte som fångar utan som vanliga människor. Därför är det här viktigt.
 
– Den här ena timmen är vi människor, bekräftar en annan fånge. De andra nickar.
 
Kvinnornas tankar visar att idén med Röda Korsets fängelsebesök har lyckats: Verksamheten är bland annat tänkt att främja medmänsk-lighet och stödja fångarnas sociala utveckling och interaktionsförmåga.
 
– Det är kiva att höra att det känns så, säger Anita.
 
– Vi vill vara vänner, vi vill stöda fångar med sådant som vanliga människor kan, inte som en myndighet. Det är inte vår sak att döma, det har redan hänt i rätten.
 
I synnerhet efter långa straff kan frihet kännas svårt för en fånge. Det kräver en hel del att hålla sig drogfri, skaffa bostad, ta avstånd från gamla kompisar och bygga upp ett nytt socialt sammanhang.
 
– Om man vill lämna en kriminell livsstil bakom sig måste man bryta med gamla vanor och vänner. Det är verkligen ingen lätt sak, säger en av fångarna och pekar mot Anita och Eva.
 
– Om det finns någon som man kan bearbeta de här känslorna med så kan det gå lite bättre i alla fall.
 
– Det är viktigt att få känna samhörighet med Anita och Eeva. Det känns som att någon faktiskt bryr sig, säger Anette.
 
– Fångar går med en stämpel i pannan hela tiden. Här med oss är det inte så. Vi litar på dem och de litar på oss, berättar Eeva.
 
För en kvinna som har dömts till fängelsestraff är det att hon blir fängslad ofta det minsta problemet i livet. Det som har hänt före domen kan vara mycket svårare. Många har till exempel mist vårdnaden om ett barn och upplevt våld i hemmet.
 
 
 
Text: Vera Miettinen
 
 

Kampanjer