Lek bland Saarijärvis moar

Petteri Kivimäki / Finlands Röda Kors
Fotograf: Petteri Kivimäki / Finlands Röda Kors

I Terhoklubben i Saarijärvi får människor i alla åldrar vara med och leka. Inför vändagen firade klubben leksaksdag.

Stojet tystnar i Terhoklubben i Saarijärvi när Mirja Lietonen, 64, ringer i en liten klocka. Lietonen har varit klubbledare sedan starten och nu ger hon ordet till Inkeri Ansamaa, 66, som börjar med att läsa en liten dikt. Så gör man varje gång klubben samlas.
 
Idag är det leksaksdag. Då har var och en med sig en egen leksak eller en berättelse om en leksak.
 
Markku Lietonen, 68, har med sig ett svartvitt fotografi från år 1954. På bilden sitter två småbarn på en självbyggd leksaksmotorcykel.
 
– Det var den tidens skateboarding. Jag har nog vuxit litet sedan dess, skrattar Markku och berättar hur de susade ner för backar på sin ”moppe”. Bromsar hade åket inte.
 
Några flickor presenterar sina mjukisdjur och figurer ur Littlest Petshop. Alla får beundra dem. Sen berättar Linnea Sironen, 73, om hur hon lekte som barn.
 
– Vi hade inga leksaker, inte ens spelkort. Vi hittade på egna lekar med julkort. Och så lekte vi gömma nyckel.
 
– Det leker vi fortfarande, säger Terho Utter, 11, och strax har man kommit på flera andra lekar som också förenar generationerna.
 
Terhoklubbens verksamhet inleddes år 2014 i samarbete med Mannerheims Barnskyddsförbund. Avsikten med klubbverksamheten är att främja lek och möten över åldersgränserna och den stressfria samvaron passar också in i Röda Korsets vänverksamhets mål.
 
Efter att Finska Kulturfondens stöd upphörde i fjol har Terhoklubbarna på flera orter fört en tynande tillvaro, men i Saarijärvi är verksam-heten populär. Förutom klubben i centrum finns två andra Terhoklubbar; en i Lannevesi och en i Pajupuro.
 
Ikväll fortsätter programmet med saft och kex. Vid kaffebordet börjar de vuxna diskutera vad lekklubben ger dem.
 
Inkeri Ansamaa är inflyttad på orten och vet att det kan vara svårt att hitta vänner om man inte går hemifrån och engagerar sig i någon verksamhet.
 
– Jag var barnträdgårdlärare och gick i pension för ett par år sedan. Det är roligt att få uppleva barnens glädje igen.
 
– Men vem som helst kan ställa upp och vara ledare för en sådan här klubb, man behöver inte vara proffs, påpekar Mirja Lietonen.
 
– Det är otroligt vilka gemensamma lekar barn i olika åldrar hittar på. Det är ingen självklarhet idag. Därför är det viktigt att stödja fri lek och kreativitet.
 
Efter saftpausen återgår barnen till sina lekar. Alla får också en Terho-stämpel i klubbpasset som de har pysslat i klubben.
 
Enni-Sofia Nieminens pass får en smäll av stämpeln. I passet finns många stämplar.
 
– Nästa gång ska vi pyssla. Tycker du om att göra tofsar, Enni-Sofia? frågar Mirja.
 
– Jo, det är roligt, svarar hon.
 
Snart får Mirja vinka av de första som är på väg hemåt. Hon brukar personligen ta emot och ta farväl av alla vid dörren.
 
– Varje ledare gör sin egen Terhoklubb. Det viktiga är att man är lyhörd för vad deltagarna vill göra.
 
Terhoklubbens ledare Mirja Lietonen presenterar sin docka. Tiina är från 50-talet.
 
– Vi var tre systrar och hon var vår gemensamma docka. Som ni ser har vi övat vaccinering.
 
Markku Lietonen tycker Terho Utters bil ser ut som en Ferrari, men den har inget märke som avgör frågan.

Text: Tuija Siljamäki

Bilder: Petteri Kivimäki