Marskalkens Röda Kors

Finlands Röda Korsets bildarkiv
Fotograf: Finlands Röda Korsets bildarkiv

Finlands Röda Kors mest långvariga ordförande, marskalk C.G.E. Mannerheim (1867–1951) gav av sin tid till humanitärt arbete och satte sin prägel på Röda Korset.

I mars 1905 anlände en utmattad man till Finlands Röda Kors fältsjukhus i Gunshulin. Carl Gustav Mannerheim, då en 37-årig överstelöjtnant i kavalleriet, hade anmält sig som frivillig till rysk-japanska kriget och hade befälet över två kavalleriskvadroner i slaget vid Mukden, där den ryska armen hade led ett tungt nederlag.
 
Mannerheim hade fått öroninflammation och led också av prostatainflammation och en gammal knäskada. Han hade på förhand sänt ett telegram där han artigt bad om att få boka en plats i den finländska ambulansen.
 
”I Gunshulin välkomnades jag hjärtligt av ambulansens chef, professor Richard Faltin, en gammal skolkamrat till mig. [...] Det jag med egna ögon sett under resan till Gunshulin och under de två veckor jag vistades i detta sanitetscentrum var i hög grad ägnat att väcka mitt intresse för den verksamhet i den krigstida sjukvårdens tjänst, som Finlands Röda Kors hade på sitt program”, skrev Mannerheim senare i memoarboken Minnen.
 
I ambulansen opererade Faltin en böld i sin gamla skolkamrats öra. Mannerheim återhämtade sig fort. Två veckor senare kunde han i sin tur hjälpa Faltin genom att kommendera ut odisciplinerade soldater ur ett par järnvägsvagnar som behövdes för att evakuera ambulansen i en kaotisk situation.
 
”Det krävdes mod och auktoritet för att få de här förvildade soldaterna att genast lyda”, mindes Faltin många år senare.
 

Vit general väckte känslor

Det var vännen Faltin som bad Mannerheim ställa upp som ordförande för Finlands Röda Kors år 1922. Vad var det då som fick den vite generalen i Finlands inbördeskrig att lägga ned energi på humanitär verksamhet?
 
De egna upplevelserna under rysk-japanska kriget och vänskapen till Faltin var som Mannerheim själv antydde bidragande orsaker, men bakom engagemanget fanns också familjeband och politik.
 
 
Carl Gustavs äldre syster Sophie Mannerheim (1863–1928), känd för att ha förnyat sjuksköterskeutbildningen i Finland, hade år 1920 engagerat sin bror i den barnskyddsorganisation som kom att bära hans namn.
 
Historieforskaren professor Martti Turtola konstaterar att erbjudandet om en opolitisk roll som ordförande för Röda Korset kom lägligt för Mannerheim. Efter att ha förlorat presidentvalet i riksdagen till K. J. Ståhlberg (1865–1952) år 1919 hade han ingen uppgift inom statsmakten.
 
– Han ville skaka av sig rollen som den vite generalen och visa att han kunde vara en förenande faktor för nationen. En ledande roll inom Mannerheims barnskyddsförbund och i Röda Korset passade in i det här arbetet med att bygga upp sin image och ena landet, säger Turtola.
 
I Mannerheim fick Röda Korset en lyskraftig ledare om orsakade starka reaktioner.
 
I sin bok Hundra år av krig och fred konstaterar Gunnar Rosén (1926–2010): ”För en del av folket framstod organisationen ännu tydligare än förut som ’gammal, fin och patriotisk’, medan däremot arbetarbefolkningen ansåg den vita generalen leda en ’herrskapsfolkets välgörenhetsförening’ gentemot vilken man förhöll sig reserverat, trots verksamhetens uppriktighet och dess prestationer.”
 

Mer än en galjonsfigur

Som ordförande hade Mannerheim en ambitiös vision: Röda Korset skulle utvecklas till en riksomfattande frivilligorganisation och verksamheten skulle höjas till internationell nivå. I sina memoarer skriver Mannerheim att hans förslag "ansågs ’oroande’".
 
– Mannerheim var ingen hedersordförande som bara ville ha en titel, utan han var aktiv i frågan om att utveckla Röda Korset, säger Martti Turtola.
 
Röda Korsets stadgar sågs över. För att ”idka informationsverksamhet och förvärva pengar”, som Rosén formulerar det, grundades en skild damkommitté. Till föreningens centralförvaltning inbjöds – genom ett personligt brev från Mannerheim – flera olika organisationer och ansedda privatpersoner.
 
På så sätt blev Röda Korset i ett slag en samarbetsorganisation som täckte hela landet och som genom sina medlemsorganisationer representerade hundratusentals finländare.
 
 
Mannerheim lyfte senare i Minnen fram verksamhetsformer inom Röda Korset som han kände speciellt starkt för. Bland dem fanns byggandet av sjukstugor i avlägsna trakter, omsorg om krigsskadade, biståndsverksamhet under nödår, uppdragandet av mobiliseringsplaner och inrättandet av en sjuksköterskereserv.
 
Också Richard Faltins långvariga dröm om ett eget sjukhus för Röda Korset förverkligades tack vare Mannerheims popularitet. Mannerheim själv donerade 100 000 mark som grundplåt till sjukhusinsamlingen år 1928 och gav så gott som dagligen av sin tid till projektet under de två år som sjukhusbygget pågick.
 

Beredskap för krig

Under 1930-talet var Mannerheim ordförande för försvarsrådet och strävade efter att stärka krigsberedskapen inom såväl försvarsmakten som Röda Korset. Sjukhusens lager utökades och befolkningsskydd var en prioritet.
 
– Mannerheim bedömde tidigare än många andra i Finland att det kommer att bli krig. Han var rösten som ropar i öknen, en röst som krävde beredskap, konstaterar Turtola.
 
 
När vinterkriget bröt ut fick Mannerheim en unik dubbelroll när han som Röda Korsets ordförande också blev överbefälhavare för ett land i krig.
 
Mannerheim engagerade effektivt Röda Korset att tjäna försvarets behov i krigstid. Organisationen överlämnade bland annat nio fältsjukhus, ett sjukhusfartyg, desinfektionsugnar, ungefär 120 ambulansbilar och stora mängder förbandsmateriel till armén.
 
Ur Röda Korsets sjuksköterskereserv trädde 3 800 sjuksköterskor i försvarets tjänst och den hjälpsysterorganisation som grundades på Mannerheims order utbildade över 3 500 unga kvinnor att bistå sjuksköterskorna. Röda Korsets och Mannerheimförbundets avdelningar organiserade service med hjälp av frivilliga.
 

Anseendet gav resultat

”Vinningarna spolieras” – de bittra orden satte Mannerheim som rubrik för ett avsnitt om åren 1919–39 i sina memoarer. Men i slutet av kapitlet ”Uppbyggande samhällsvärv” väcker marskalkens långvariga ansträngningar inom det sociala arbetet ändå varma känslor.
 
”Min andel i Mannerheimförbundets och Finlands Röda Kors’ verksamhet har varit begränsad till att utstaka de stora linjerna, ge idéer och påstötar samt utforma en del initiativ, vilka av andra insiktsfullt och offervilligt förts till framgång. Detta arbete har skänkt mig tillfredsställelse, och jag är tacksam att under en tid, då statsmakten icke behövde mina tjänster, på detta sätt ha kunnat tjäna mitt land”, skriver Mannerheim.
 
Efter kriget deltog Mannerheim inte längre aktivt i Röda Korsets arbete, men har förblev ordförande för organisationen fram till sin död år 1951.
 
– När republiken ännu var ung och många verksamheter sökte sin väg var det av enorm betydelse att Mannerheim bidrog till Finland Röda Kors och Mannerheims Barnskyddsförbund med sin auktoritet och sina insatser. Mannerheim hade en bred förståelse för samhälleliga frågor, som vikten av att ena nationen. Många saker gick vidare tack vare den pondus han hade, säger Turtola.
 
Text: Sami Sallinen
 

Kampanjer