Flyktingkvot är det enda hoppet om ett bättre liv för familjen Songa

Kristiina Markkanen
För familjen Songa är livet i flyktingområdet i Uganda nästan lika outhärdligt som det var hemma i Demokratiska Republiken Kongo. På grund av det borde de kunna komma till något tredje land som kvotflyktingar.
Fotograf: Kristiina Markkanen

Familjen från Kongo, som hör till den diskriminerade pygméstammen, väntar med tusentals andra i Uganda för att bli placerade i ett tredje land. Kön går långsamt även om flera länder än tidigare tar emot kvotflyktingar.

Mupepelo Songa har ett problem: Mannen berättar att han är så frustrerad att hans kroppshår inte längre växer och hans hud som tidigare var brun nu blivit grå. Det finns också för mycket sol. 

Songa kommer från Kongo och hör till det diskriminerade pygméfolket. Han har bott i flyktingområdet Nakivale i Uganda redan i 12 år och nu orkar han inte längre. Songas familj är i omplaceringskö via FN:s flyktingorgan UNHCR eftersom de även i Uganda har blivit diskriminerade. Livet i flyktingområdet har nästan blivit outhärdligt.

Omplaceringskön går långsamt framåt och man är rädd för att Förenta Staterna som hittills tagit emot rikligt med flyktingar ska minska drastiskt på sin flyktingkvot. Förenta Staterna har i årtals varit ett land som tar emot mest av de omplacerade flyktingarna. Det årliga antalet är uppemot 100 000 men nu vill president Donald Trump minska antalet till 50 000.

Finland har tagit emot flyktingar ända sedan 1970-talet. Det nuvarande flyktingkvotsystemet har varit i bruk sedan år 2001 och kvotens antal är 750 personer per år. År 2014 och 2015 höjdes kvoten med 300 personer på grund av den svåra situationen i Syrien.

Man hoppas nu att kvoten skulle höjas igen. SFP:s riksdagsledamot och förra justitieminister Anna-Maja Henriksson har till och med talat om en höjning till 2500 personer, inrikesminister Paula Risikko om höjning med 300 personer. 

Människor som hör till pygméstammen anses inte vara människor

Songa var från början ledare för en flyktinggemenskap i Nakivales flyktingområde men en morgon hittade han ett anonymt meddelande vid sin hemdörr.

I meddelandet anklagades Songa för att vara en pygmé och man befallde honom att genast lämna byn. Om han inte gjorde det skulle han bli skjuten. Songa informerade lägrets ledning om saken. Han och hans familj placerades i en annan by men hot och olika slags ofog har fortsatt även där.

Vi hade en palmoljeplantage. Min mors hus var uppe i backen och en natt kom rövargrupperna, bröt hennes hals och brände ner hennes hus.

I Demokratiska Republiken Kongo särbehandlas människor som hör till pygméstammen, även dem som inte är särskilt korta och liksom Songa inte lever i skogen. Livet är outhärdligt. Medlemmar av pygméstammen hotas, torteras, våldtas och dödas eftersom man inte anser dem vara människor.

Songa med familj blev tvungen att lämna Kongo år 2005 när hans mor blev rånad och mördad. Orsaken till det var ett familjgräl och rövargruppens långvariga hot.

– Vi hade en palmoljeplantage. Min mors hus var uppe i backen och en natt kom rövargrupperna, bröt hennes hals och brände ner hennes hus. Då samlade vi det som vi hann och flydde med en motorcyckeltaxi. Först begav vi oss till den närmaste staden Bukavu men vi vågade inte stanna där och därför fortsatte vi till Goma som ligger 100 kilometer bort. Därifrån tog vi oss vidare till Uganda.

Omplacering skyddar de mest utsatta grupper

Omplaceringen är en nödvändig skyddsform för en del flyktingar. Det är inte välgörenhet av mottagningsländerna utan UNHCR strävar efter att ge placering till ett tredje land för sådana flyktingar som av någon orsak inte får skydd i det landet som de har flytt till eller som hör till oerhört sårbara grupper.

Sådana grupper är till exempel ensamma barn och kvinnor i fara, offer för tortyr, åldringar och personer som har så svåra sjukdomar att man inte kan vårda dem i flyktingförhållanden.

Omplaceringsprocessen tar tid och har flera skeden. Till processen hör först UNHCR:s definierande av flyktingstatus och därefter intervju med det mottagande landet samt uppskattning av mediciniskt tillstånd och integrationsmöjligheter.

Kvotflyktingar som anländer till Finland intervjuas vanligtvis på lägren, och på plats finns representanter både från Skyddspolisen och från arbets- och näringsministeriet, som ansvarar för integrationen.

Det slutgiltiga valet görs i Finland först när någon kommun har lovat ta emot flyktingen med familj.

Omöjligt att studera på flyktingområdet

Songa tar emot alla jobb som han får på flyktingområdet. Han berättar dock att arbetsgivare från de andra stammarna i Kongo inte alltid betalar lön eller betalar vad som helst.

Songa och hans fru Mariam Costasia har fyra nästan vuxna barn. En av söner är gift, de andra barnen är fortfarande singlar. Man har förbjudit barnen att umgås och gifta sig med människor av vissa stammar och familjer.

Utöver diskrimineringen upplever familjen att barnen inte har möjlighet till studier. De har gått i närområdets skolor men i flyktingområdet finns det ingen möjlighet till yrkesstudier.

Det finns inte heller tillräckligt med mat. Mathjälpen som FN erbjuder innehåller endast majsgröt och bönor. Varje år finns det mindre mat än tidigare eftersom flyktingarna borde få igång sin egen odlingsverksamhet.

I Nakivale har man dock inte kunnat odla på grund av torkan. Songas fru klagar också på bristen av hälsovården och vatten.

Möjligheterna till omplaceringen är små

För tillfället finns det 37 länder i världen som tar emot kvotflyktingar i jämförelse med år 2005 då det endast var 14 länder. Nya länder som tar emot flyktingar är bland annat de baltiska länderna. Danmark har däremot avslutat mottagningen av kvotflyktingar.

Förra året kunde drygt 12 000 flyktingar lämna Uganda och bege sig till USA, Australien och Norge. Under de senaste åren har Finland inte tagit emot kvotflyktingar från Afrika men i år tar Finland åter emot flyktingar från Kongo vid sidan om flyktingar från Syrien. 

Songas familj har alla grunder för att bli omplacerade till ett tredje land men deras möjligheter är ändå små. Kön är lång och man prioriterar alltid t.ex. de som är svårt sjuka.

Enligt UNHCR kan endast en procent av flyktingar som behöver omplacering flytta till ett tredje land.

Text: Kristiina Markkanen
Skribenten är frilansjournalist som har specialiserat sig i människorätts- och utvecklingsfrågor. För tillfället arbetar hon som frivillig informatör för Finlands flyktinghjälp i Uganda.