Sierra Leone besägrade ebola

Mirva Helenius / Finlands Röda Kors
Mirva Helenius / Finlands Röda Kors
Mirva Helenius / Finlands Röda Kors

Ebolaepidemin är nu officiellt över i Sierra Leone. Det finns fortfarande misstro och rädsla mot överlevande och de som arbetade med epidemin. På grund av situationen i grannländerna måste man i alla fall hålla sig alert. Men det finns trots allt många som ser hoppfullt på framtiden.

”Kampen är över!” ”Vi vann!”  ”Inte längre ebola!”

Under veckoslutet jublade människor på Sierra Leones gator av glädje när ebolaepidemin äntligen officiellt förklarades vara över. Några grät – en del av glädje och lättnad och andra när de mindes sina nära människor som omkom. Äntligen får man röra vid varandra, krama, ta tag i handen, även kyssa.

Kampen mot den dödliga sjukdomen har varit lång och tröttsam. Ebolaviruset har hållit landet i sitt grepp i över ett och ett halvt år. Den har dödat tusentals människor och härskat genom rädsla, oberoende av ålder, position eller förmögenhet. Utlysandet att epidemin är över var särskilt betydande för dem vilkas eget liv den farliga blödarfebern hade berört.

– Att epidemin är över berättar för alla att man inte längre behöver vara rädd för oss. Vi är nu ett bevis för hopp inte för död, säger Messie Momoh, 70, som överlevde ebola.

Eftersom ebola smittas i en direkt kontakt med kroppsvätskor har man diskriminerat och varit rädd för överlevande och människor som arbetade med sjukdomen. Momoh berättar att till och med hennes egen familj var rädd för smittan och vågade i början inte ens röra sin familjemedlem som återvände från kliniken.

– Jag känner mig som en fågel som man har befriat från sin häck. Häcken runt oss var ebola. Den höll oss fångade, dödade en del och småningom torterade andra genom rädslan och missförtron. Vi såg varandra men bakom gallren kunde vi inte röra varandra. Nu är dörren till frihet slutligen öppen, beskriver Momoh.

Tack till alla hjälpare

Aminata Abulla har en stor bebismage och skrattande ansikte men ändå sorg i ögonen. När 28-åriga Abu vårdades på Röda Korsets ebolaklinik i Kenema för ett år sedan ammade hon sin lilla dotter som också blev sjuk och dog. Dottern begravdes på begravningsplatsen bredvid centret. I närheten av den lilla backen kom snart två större, där finns Abus moder och bror.

På ebolavårdcentret var jag som i sömn hela tiden. Allt var dystert och dimmigt. Jag trodde aldrig att jag kunde överleva. Till och med hemma väntade jag länge om jag trots allt dör, minns Abu med tårarna i ögonen.

Även om epidemin nu är officiellt över, måste man hålla sig alert i Sierra Leone. I Liberia återvände sjukdomen tillfälligt efter den första utlysningen att epidemin var över. I grannlandet Guinea finns det fortfarande ebola. Dessutom tar det flera år för att återuppbygga och att återhämta sig från förödelsen. Livet bör ändå fortsätta och småningom börjar människors vardag utan ebola.

– Det här kommer alltid att dela vårt liv i två perioder, tiden före ebola och efter den, säger Aminata Abu.

Hon berättar att hon minns tacksamt alla som deltog i kampen, människor som bor i Sierra Leone och de som kom från andra länder och hjälpte.

– Det känns som om jag hade fått ett nytt liv. Jag glömmer aldrig de människor som vi förlorade men nu vågar jag redan förhålla mig hoppfullt till framtiden.

Text: Mirva Helenius