Mellansteg i Tunisien

Tatu Blomqvist
Tatu Blomqvist
Tatu Blomqvist

Många invandrares och asylsökandes resa över Medelhavet stannar upp i Tunisien.

Skydda humanitet – underteckna appellen
 
  • Underteckna appellen för flyktingars och asylsökandes humana behandling.
  • Appellen kräver de länder som undertecknat Genevekonventionerna att garantera invandrare och flyktingar deras människovärde och skydda dem likvärdigt som alla andra.
  • Appellen publiceras vid den 32:a internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen i Geneve.
  • Läs mer om kampanjen (på engelska) och följ kännetecken #ProtectHumanity i sociala medier.

Medenine, i Tunisien. Rakvattenflaskor, hudkräm, handdesinfektion, mobiltelefon, hörlurar. Det här är 21-åriga Othman Muhammed Hajis hela egendom i en prydlig rad på hyllan. FN:s flyktingorganisation UNHCR och Tunisiens Röda Halvmåne har erbjudit hans enkla men hemtrevliga rum. Det har varit Hajis bas i de senaste fem månaderna. Byggnaden var tidigare en skola – och Hajis första fristad efter flykten från Somalia.

– När jag var 15-år flydde jag från Mogadishu till Kenya. I Kenya tillbringade jag fyra eller fem år. Jag kommer inte ihåg exakt eftersom jag har skadat mitt huvud, minns Haji.

I Kenya blev han och hans far åtskiljda.  Senare hörde han att fadern hade hamnat i Sverige. Resten av familjen ville till fadern alltså reste de till den närmaste svenska ambassaden i Etiopien.

– Ambassaden godkände min mor och yngre broder men inte mig eftersom jag redan hade fyllt 18 år. Jag var desperat och väldigt deprimerad över framtiden. Då fick jag idén att resa ensam till Europa. Min plan var at leva tillsammans med min familj i Sverige, säger Haji.

Smärtsam resa till Libyen

Den mest allmänna rutten från Nordafrika till Europa är via Libyen och också Haji reste dit. Resan var smärtsam.

– När vi var i en öken på väg till Libyen försökte en grupp människor stoppa oss och krävde mer pengar för att transportera oss till Tripoli. De slog och försökte döda oss. De krävde mer pengar som vi inte hade.

Haji härdade ut ännu några månader i det trånga rummet i Libyen. En kväll tog man gruppen från rummet mitt i natten till kuststaden Zuwara.

– Jag trodde att båten skulle ta oss till Italien och jag kunde möta min familj i Sverige. Vår båt hade varit i havet en timme när motorn gick sönder. Tunisiens gränsbevakning tog oss  till Tunisien. Soldaterna och Tunisiens Röda Halvmåne hjälpte oss. Jag är tacksam för det, säger Haji.

Enligt UNHCR har Tunisiens gränsbevakning i år räddat sex likadana båtar som transporterade sammanlagt över sex hundra invandrare och asylsökande. Frivilliga inom Tunisiens Röda Halvmåne erbjuder dem mat och kläder. UNHCR profilerar dem för att definiera flyktingstatus.

För tillfället lever Haji med 16 andra män i en gammal skola i väntan på beslut som kommer att definiera deras framtid. Några av dem arbetar, andra tar del av tjänster, såsom mental rådgivning, som organisationen Islamic Relief erbjuder. Organisationen har en ny färgrik container på skolgården som innehåller bland annat ett nytt trumset.

Ändå går den mesta tiden till att sova och vänta på nyheter. Othman Muhamed Haji var lyckligt lottad: han fick flyktingstatus. Den dåliga nyheten är ändå att han inte blev godkänd gällande familjeåterföreningen.

– Jag tänker på min familj hela tiden. Jag kan inte sova eftersom jag vill vara med dem. Mitt hjärta blöder, säger han hopplöst.

Försök efter försök

Haji berättar om de andra som var i båten. Några av dem hamnade i Tyskland, andra i Sverige. Några försöker flera gånger ta sig över Medelhavet bara för att hamna tillbaka i Tunisien.

En annan båtresa är inte en lösning för Haji. Sista gången svalde han så mycket havsvatten att hans lungor måste opereras.

Ändå kommer det dagligen nya båtar. Enligt UNHCR är 80 % av människorna som anländer till Tunisien män. I en gummibåt som kom sist fanns det en grupp kvinnor från Nigeria och Eritrea. De är inkvarterade i en mottagningscentral i Medine, som är endast avsedd för kvinnor.

De nigerianska flickorna berättar om fyra fruktansvärda dagar på havet och hur vänliga människor i Tunisien hjälpte dem. Först vill de berätta sin berättelse för världen men de ångrar sig. Flickorna från Eritrea är så rädda att de inte kan säga någonting. En av dem är så svag att hon knappt kan stå.

Följande dag försöker en del av de nigerianska flickorna ta sig över gränsen mellan Tunisien och Libyen som för tillfället är ett soldatområde på fem kilometer. De släpps inte över gränsen. Gränsbevakningen tar flickorna till staden Ben Gardine där det finns en annan mottagningscentral.

När flickorna tysta äter sin middag tittar de på havet. Emellan finns det bara ödemark. Medelhavet i solnedgången ser lockande ut.  De är så nära men ändå så långt borta från sina drömmar.

Text: Sanna Ra