Singatis överlevare

Emil Helotie
Emil Helotie

Väldigt få i Singata bor fortfarande i sina tidigare hem. Alla befinner sig i samma situation.

Fattiga och rika bor i tillfälliga bostäder under presenningar eller plåt och delar utrymmet med andra. Man har ändå gripit ett fast tag om livet: byken tvättas, mat lagas, kläderna sys och nya bostäder byggs utav de materialen som står till förfogande.

Singati Bazar är en vacker liten handelsstad i provinsen Dolakha. Bakom stadens livliga huvudgata bor man längs båda stränderna av floden Singati som förenas med den större floden Tamakoshi. På huvudgatan finns det egentligen bara några restauranter och affärer. När man slinker bakom affärerna kommer man till det värsta förödelseområdet. Varje förbipasserande har sin egen berättelse.

En man sitter på husets stenläggning, talar för sig själv och stirrar genom dem som går förbi. En mamma håller sin lilla pojkbebis i armen och hennes två döttrar lagar mat under plåttaken. Den mellersta skrattar då hon inte ännu kan tillreda nudlar lika händigt som mamman. Det intilliggande vackra tvåvåningshuset är endast en stenhög.  Jag skäms över att snoka men mamman tittar i ögonen och förstår att jag är ledsen. Vi står bredvid varandra och tittar på det förstörda huset.

Tre getter betar på bakgården utav en grästuva som hänger på ett ramverk av bambu. Getternas ägare kommer på plats med fritt svallande hår och borstar tänderna. Snart kommer en grupp barn på plats, flickor i sina gula och bruna skjortor, en liten pojke som blir ledsen när hans mamma överräcker honom till sin dotter. Också pappan kommer på plats. Huset är förstört och nu ligger det tillfälliga huset vid floden, precis som många andra. Vi bjuds in till lunchen vid det stora bordet men vi tackar artigt nej och säger att vi är mätta.

Skräddares maskin surrar i skjulet. På väggen hänger en fin samling av tyg för mäns byxor och skjortor. En noggrant sydd jeansskjorta med orange stygn hänger framme. Skräddaren ger mig en pall att sitta på och Johannesevangeliet på nepalesiska. Han berättar sin berättelse varav jag endast förstår att från skyddet har man utsikt över hans tidigare hem, som i nuläget är bara en stenhög och brädor.

Allt användbart byggnadsmaterial tas i bruk. Unga män klättrar längs ruinerna och letar efter byggnadsmaterial. Tunn skiffersten är det bästa och det samlas noggrant. Små bostäder byggs av bambu och brädar, taket byggs av korrugerad plåt.  Plåt har man delat ut från biståndstransporterna. Ofta ser man någon bära en rulle av korrugerad plåt på ryggen. Det tar flera timmar att ta en sådan börda upp på den lummiga branten.

Huset är fint men har så svåra sprickor att man inte kan vara inomhus. En mamma med sina tre barn tvättar kläder på bakgården. Pojken koncentrerar sig på att leka med vattnet och hör inte när man ropar. Han kommer ändå snart till resten av familjen och ler.

Mannen har begett sig till Malaysia för att arbeta, sedan jordbävningen har familjen inte fått några pengaförsändelser från honom. Huset förstördes så totalt att man inte ens kunde gräva fram nödvändigheterna i ruinerna.  Husdjuren dog. Mamman ler inte eftersom hon inte vet varifrån hon kunde trolla fram mat till sina barn. Lyckligtvis har barnen ändå haft möjlighet att gå i skola. Skolbyggnaderna är förstörda vilket gör att man bara kan hålla den tillfälliga skolan tre timmar under förmiddagar. Men det är ändå någonting.

Nepaleserna har förlorat sina hem men inte sin självkänsla

Sunruma sätter sig för fotograferingen, borstar sitt hår och ler: kommer ni igen imorgon då tar jag min vackraste klänning på mig. Hennes söner flydde till Katmandu efter jordbävningen och har knappt kommit ihåg sin mamma. Lyckligtvis bor dottern med sin familj i en by nära och kommer och hjälper när hon har tid. Mannen stack och sköter inte om henne. Ändå slår det inte ner henne. Ute lagar hon mat och erbjuder bananer till gäster.

Bhagwati sitter på en sten vid floden och tittar på sina barn som härjar i vattnet. Den kraftiga heta vinden blåser hennes långa hår när hon berättar sin berättelse. Hon hade ett hotell på stranden mittemot.  På hotellet bodde gäster när jorden började skälva. Ett stort moln av damm steg då hus rasade ihop och jorden föll från bergen. Hotellet som betydde levebröd och hem var snart bara en hög av färgrika stenar. Grannfrun ropade hjälp, begravdes under stenhögen och dog under hennes ögon, det fanns ingenting som hon kunde ha gjort.

Kvinnan bor nu med sin make och sina två barn under en presenning vid floden. Barnen går till skolan från sex till nio på morgnarna och går därefter för att simma. Pojkarna hoppar vilt från stenarna till vatten och rutschar med strömmen i gummiringarna så som vilka som helst barn.

Nepaleserna har förlorat sina hem och flera släktingar och bekanta men inte sin självkänsla, värdighet och sinne för humor. Att erkänna fakta och att tro på att klara sig skapar styrka att fortsätta mot den osäkra framtiden.