Hjärntvättade att hjälpa

Maiju Torvinen
Maiju Torvinen

Genom att ge ett bidrag till insamlingen Jul i sinnet hjälper du fattiga barnfamiljer att glömma sina vardagsbekymmer ens för en liten stund under julen. Inka Poikela minns fortfarande hur det kändes att få Jul i Sinnet-presentkortet.

Ge jul i sinnet
  • Bidrag till insamlingskontot: Nordea FI17 1596 3000 2020 20
  • Bidrag per telefon: 0600 16555 (10,01 € + lna)
  • Bidrag per SMS: HJM till nummer 16499 (10 €)

Familjen Poikela består av mor och dotter som samtidigt år både hjälpare och hjälpmottagare.

För ganska exakt sju år sedan bestämde sig Inka Poikela, 34, att dra. Hon flyttade från Sodankylä till utkanten av Uleåborg. Som ung ensamförsörjande mamma kände hon att hon måste bort från sin lilla lappländska hemort. Något tidigare hade Inka Poikelas pappa avlidit i ett sjukdomsanfall. Han hade alltid varit ett livsviktigt stöd för sin dotter och dotterdottern Silja, 14.

Inka Poikela var arbetslös och hade inte funderat över vad hon och då 7-åriga Silja skulle skaffa sig till den första julen i radhuset i Jääli utanför Uleåborg. Poikela säger att hon inte ens är någon ”julmänniska”.

Men en kväll kom Teea Tunturi från rödakorsavdelningen i Kiminge med en gåva till dem: ett Jul i sinnet-presentkort värt 70 euro.

– Jag brast i gråt då. För oss är 70 euro fortfarande en stor summa pengar. Utan den skulle vi inte ha haft skinka eller chokladkonfekt, för att inte tala om någon gåva till varandra, skrattar Poikela.

I samma stund som Inka Poikela fick ta emot presentkortet föddes också ungdomsverksamheten i avdelningen i Kiminge. Hon och Teea Tunturi insåg nämligen att avdelningen saknade en ungdomsverksamhetsledare, så Poikela tog över uppgiften som den erfarna hjälpare hon var.

FBK hade varit Inka Poikelas passion sedan hon var 11 år. Silja tog hon med sig till brandstationen redan innan flickan hade lärt sig läsa – barnet hjärntvättades med andra ord.

I dagsläget samlas ungdomsgruppen varannan vecka. Gruppen tar upp bland annat första hjälpen, missbruk och sexualitet, men håller också åldringar sällskap.

Bättre, sämre, bättre...

Som tonåring flyttade Inka Poikela till Kemi för att studera till närvårdare och jobbade ett mellanår inom processutbildningen på en pappersfabrik. Studierna kom av sig något år senare, när Silja föddes och förhållandet till flickans far sprack.

Poikela återvände till Sodankylä och försökte fortsätta sina studier i Rovaniemi. Hon skötte också brandkårs- och ambulansjour. Till slut blev det omöjligt för henne att studera, arbeta på Tiimari och sköta barnet – vardagen gick inte ihop trots hjälp från hennes pappa och stödfamiljer. Inka Poikelas förhållande till mamman var uselt på grund av mammans alkoholism.

– Sista droppen var när jag började höra rykten och mig och mitt barn. Det var kränkande. Då drog vi iväg till Uleåborg, säger hon.

I början var det inte lätt i Uleåborg heller. Till slut började Poikela ändå studera till närvårdare på nytt, från början. År 2010 hade hon tur och fick jobb på inremedicinska intensivvårdsavdelningen.

Sen följde en serie problem med hälsan. Knäet hon hade skadat i en fotbollsmatch i högstadiet började bråka.

– Jag tryckte in konan och knäet pajade.

Det ledde till två operationer och 1,5 år av sjukledigheter. Jobbet på intensiven förlängdes tog slut.

Efter det gick det inte länge förrän nästa smäll kom: för ett år sedan visade det sig att Inka Poikela hade en tumör i hjärnan. Efter ett par skräckfyllda veckor kunde tumören opereras – och visade sig vara godartad.

Först när hon kom hem från sjukhuset berättade hon för Silja hur allvarligt det var. Silja har ärvt sin mammas anlag för att oroa sig och det kändes att det räckte med att den ena av dem var rädd.

Det känns inte tungt att lyssna till Poikelas berättelse, eftersom hon kryddar historien med svart humor. Så här i efterhand är hon nöjd att läkaren tvingade henne att ta sjukledigt i ett drygt halvår.

– Jag tycker inte synd om mig själv, men självklart har jag mina mörka stunder. Efter alla tunga år var det bra att stanna upp lite. Jag pillade ihop ett otal smycken och hade Röda Korset som hobby.

Ljusnande landskap

I Uleåborg har mor och dotter fått märka att människors tolerans för fattigdom är dålig i stora städer.

Tonåriga Silja har lärt sig vara sparsam. Bland sina kompisar känner hon inte någon större press att spendera pengar på fritiden.

– Jag säger rent ut att jag inte har pengar.

Inka Poikela irriterar sig över den eviga fördomen att fattigdom är ens eget fel eller att det bara är frågan om lättja. Brist på pengar gör också att man lätt hamnar vid sidan om i sociala sammanhang.

Därför betyder till exempel Jul i sinnet-presentkortet enormt mycket för många.

– Fattigdom och nöd syns ofta inte utåt. Jag hoppas därför att folk tipsar socialtjänsten eller Röda Korset om dem som är hjälpbehövande. Även en liten hjälp gör mycket till för julstämningen.

Den här julen kan familjen Poikela se an med lugn och det tack vare egna och självförtjänta pengar. Inka Poikela har fått fast anställning som närvårdare på en mentalvårds- och missbruksenhet i Kiminge. Men trots det är julen bara en helg bland andra.

– Inte behöver jag annat till jul än en julgran. Jag älskar den doften, säger Inka Poikela.

Text: Minna Peltola