”Den värsta torkan på fyra decennier”

Det blåser friskt och vinden river upp ett brunt dammoln, en liten lokal sandstorm.

Scolastica Esekon tappar vatten i en dunk, lyfter upp den på sitt huvud och går rakryggad hemåt. Vägen är inte lång, eftersom man i byn Aukot i de nordvästra delarna av Kenya med Röda Korsets hjälp har borrat en brunn, rest ett vattentorn och byggt ett par vattenpunkter, varav den ena ett par hundra meter från Esekons hem.

Vattenpunkten har varit till stor hjälp, eftersom Esekon tidigare var tvungen att gå flera kilometer för att hämta vatten, och efter alla hantlangarjobb var det ofta redan sent.

– På natten var det farligt att hämta vatten, berättar Esekon.

Historisk torka

På Afrikas horn borde det regna två gånger per år: i oktober–december är regnen vanligtvis kortvariga, medan de i april–juni är ihållande och utgör en grundförutsättning för nomadernas och småbrukarnas liv.

Redan nu har fyra regnperioder efter varandra uteblivit, och enligt väderprognoserna verkar regnen utebli även under resten av året. Hela Afrikas horn plågas av den värsta torkan på fyra decennier.

Maria Suoheimo, områdesrepresentant för Finlands Röda Kors i Östafrika, följer situationen i Kenya, Somalia och Etiopien från Nairobi. Enligt henne är situationen ytterst exceptionell.

– Här är man van vid regelbundna torra perioder, men ett torrt år har vanligtvis följts av ett regnigt år.

Människorna har inte längre någon buffert för sämre tider, och inflationen har kraftigt höjt priserna på mat. I bakgrunden härjar kriget i Ukraina och klimatförändringen, säger Suoheimo.

– De människor som i minst utsträckning har orsakat den globala uppvärmningen drabbas nu allra hårdast av effekterna av den.

På Afrikas horn behöver 20 miljoner människor omedelbar mathjälp. 10 miljoner barn lider av undernäring, och av dem skulle 1,8 miljoner behöva sjukhusvård för sitt tillstånd. Siffrorna ökar hela tiden.

De människor som i minst utsträckning har orsakat den globala uppvärmningen drabbas nu allra hårdast av effekterna av den.

Boskapen och männen har försvunnit

I byn Aukot har boskapen till stor del redan dött, och resten av korna och getterna är vandrat iväg för att söka betesmarker. I byn finns det endast kvinnor, barn, funktionshindrade och äldre kvar.

Turkanafolket är ett nomadfolk. Nu har Turkana börjat fundera om de i motsats till nomadkulturens traditionella seder borde börja odla marken.

Ebenyo Muya är en av de byäldste och säger att det inte är någon lätt sak för Turkanafolket, men att de trots allt kanske står inför en förändring.

– Åtminstone stjäl ingen åkrarna, säger han.

Nära brunnen och vattentornet som byggts med hjälp av Röda Korset har man hackat upp en bit åker, där man prövar om det i den torra, dammiga och aningen salthaltiga jorden skulle gå att odla livsmedelsgrödor. Muya har tillsammans med några andra besökt grannprovinsen för att bekanta sig med samhällen som bedriver jordbruk.

Början har inte varit lätt. Bland annat elefanter, som varje kväll kommer från en närliggande nationalpark för att äta på bybornas åkrar, orsakar problem.

Kontanter, mat och slakter

Röda Korset har hjälpt byborna även med annat än vattenpunkter, berättar Muya och Esekon.

Ibland har de fått mathjälp, och i en del byar delar man även ut kontant bistånd. Många har fått hjälp genom ett program för boskapsskötsel. Idén med programmet är att det under torra perioder är bra att minska mängden boskap innan djuren dör av hunger, och när regnen kommer kan man igen köpa mer boskap.

– Också vi änkor och andra vanlottade fick kött. Det var till stor hjälp, säger Scolastica Esekon.

Röda Korset har som mål att hjälpa omkring 1,5 miljoner människor i Kenya, Somalia och Etiopien, men det är många fler som behöver hjälp. Målet är att de byar och människor som behöver mest hjälp, till exempel barn, äldre, funktionshindrade eller på annat sätt utsatta människor, ska få hjälp.

Esekon och Muya säger att det skulle finnas ett stort behov av extra hjälp även i deras by. Om vi skulle få en vattenledning till byn för att leda vattnet längre bort skulle allt fler kunna starta småskalig odling. Esekon drömmer också om att föda upp höns.

– Då skulle vi inte vara beroende av hjälp, säger hon.