”Det är självklart att man ska hjälpa alla”

Hur får man en liten pojke att sova? Janika Hakamäki viftar med pekfingret framför sina tandrader och trycker sedan kinden mot handryggen. Hon använder pantomim för att visa en pojke tandborstning och sovdags, eftersom de inte har något gemensamt språk.

Den treåriga pojken pratar arabiska, som däremot inte hör till de språk som Forssabon Janika pratar. Pojken har redan en gång tidigare försökt rymma från Janikas hem, eftersom han inte förstår vad som händer och till och med Janikas hund skrämmer honom.

Janika vet att man inte kan ha ett barn från en arabisk kultur att bada på samma sätt som ett finländskt barn. Lyckligtvis kommer en vän med arabisk bakgrund för att hjälpa pojken med kvällsbestyren.

Jag motiveras av att träffa och hjälpa människor från olika kulturer.

Janika är rödakorsfrivillig och hämtade pojken från en asylförläggning hem till sig. Man hade ringt från asylförläggningen till Röda Korsets avdelning i Forssa och bett om hjälp. Pojkens föräldrar hade uppenbarligen haft bråttom att åka till sjukhuset för att föda, eftersom pojken lämnats ensam på asylförläggningen. På kvällen blev det klart att pojken skulle stanna över natten. Hur förhåller sig Janikas familj till att frivilliguppdragen kommer hem till dem?

– Ingen blir förvånad. Hos oss är frivilligarbete ett familjeintresse och det är självklart att man hjälper alla, säger Janika.

Hela familjen hjälper

Janikas morföräldrar startade en första hjälpen-grupp för frivilliga i Koskis i Åbo och Björneborgs län. Janikas mamma Mari Sääksi minns olycksplatser, där hon var tillsammans med sin pappa, det vill säga Janikas morfar, när han larmades för att ge första hjälpen. När Janikas mamma flyttade till Forssa bodde det en rödakorsfrivillig i huset bredvid, som enkelt kunde locka med den nyinflyttade i första hjälpen-verksamheten.

– Jag och min tvillingsyster Jessika satt i en sittvagn när mamma deltog i första hjälpen-utbildningar och -kvällar. När vi var tre år lekte vi skadade, vi var med andra ord hjälpbehövande vid övningar i första hjälpen.

Janikas tvååriga dotter Pihla i sin tur hittade en plats hon gillade i lagret, där man delar ut saker till asylsökande. I påsar och kassar gräver hon fram nallar, som hon får krama så mycket hon vill. Sedan måste de ordnas på hyllor, där de väntar på barn från Ukraina.

– Föräldrarna får i lugn och ro välja saker, och under tiden stiftar Pihla bekantskap med flyktingfamiljernas barn.

I Janikas familj har det funnits frivilliga hjälpare i fyra generationer redan. Också hennes styvfar och faster är med. Även fasterns fyraåriga dotter Ella är Hungerdagsinsamlare.

Till myren eller ladugården?

– Jag motiveras av att träffa och hjälpa människor från olika kulturer, berättar Janika.

Det var på Janikas 20-årsdag som 150 asylsökande anlände till Forssa år 2015. Festkläderna byttes snabbt till den röda västen, då Janika och de andra frivilliga snabbt började arbeta. Först måste de skaffa sängkläder och mat. Flyktingarna hjälps med medel ur katastroffonden.

– Den hösten måste vi springa för att få allt att fungera. Det var tungt, men det kändes bra att hjälpa. I år har allt gått enklare med de som kommit från Ukraina, eftersom vi den här gången visste hur vi skulle ordna mottagningen och hade förberett oss för flyktingar.

Efter den första vågen av asylsökande fortsatte flera klubbar, till exempel volleyboll-, handarbets- och barnklubben samt ett kafé, sin verksamhet vid avdelningen i Forssa. Ryktet om den fina mottagningen har spridit sig bland flyktingarna.

– Många som kommer hit säger att de uttryckligen ville till Forssa.
Janika har egen familj och ett dagarbete, men ändå har hon tid för andra.

Hon tyckte till exempel att det var roligt att ta med sig asylsökande till en ladugård och exempelvis en myr.

Ibland kan hennes energiska arbete väcka tvivel hos mer försiktiga frivilliga. Tänk om någon okänd gör Janika något?

– Jag har aldrig hamnat i en obehaglig situation. Däremot har vänner till mig bildat familj med asylsökande. Och visst är det bra att människor träffar varandra.

I uppdrag inom första omsorgen stöter Janika på ensamhet. Ofta har den som räddats vid en olycka eller en brand ingen annan som kan hjälpa.

– Jag kommer aldrig att glömma en som räddades ur en brand och som satt på bakbänken i vår bil, i bara underkläderna och stinkande av sot och svett. Hela hens egendom hade försvunnit, och hen hade ingen annan.

Med medel ur katastroffonden köpte vi kläder och mat till hen samt förde hen till en tillfällig inkvartering.

Globala kriser i Forssa

Oavsett om de hjälpbehövande kommer från hembyn eller någon annanstans ifrån, gör situationerna Janika fundersam. För många år sedan gick hon en utbildning om klimatförändringen, vars effekter så småningom skulle komma att märkas även i uppdragen inom första omsorgen. De framtidsbilder hon målade under kursen håller på att bli verklighet. Katastroferna blir allt våldsammare – de globala fenomenen syns ända i Forssa.

– Jag funderar på hur världen kommer att se ut när mina barn är frivilliga. I framtiden kommer kriserna i världen säkert att inverka ännu mer på Röda Korsets arbete i Finland.

Människorna ser kriserna i världen och samtidigt även Röda Korsets verksamhet via medier.

– För tio år sedan stötte jag ännu på folk som var misstänksamma på vart bidragen på Hungerdagen tar vägen, men där har saker och ting förändrats. Man hör inte längre sådana misstankar, säger Janika.

Finlands Röda Kors hjälper de mest behövande människorna i Finland och ute världen med medel ur katastroffonden. Pengar som getts till Hungerdagsinsamlingen går till katastroffonden.